Knarkhandel, bilstölder, våldsbrott, våldtäkter m.m. Umeå, en stad där kriminaliteten är extremt hög påstår ett politiskt parti. Helt fel säger en kriminolog, uppgifterna bygger på osakliga grunder.

 

För 100 år sedan förvarades 33 fångar i Umeå kronohäkte, det största antal som förekommit under de senatse 20 åren.

Några år senare gavs följande rapport från kronohäktet:

 

I fängelset satt vid början av året följande:

 

Under året utökades antalet häktade till:

 

Av dessa satt:

 

Straffarbetsfångar med mindre än 2 års straff:

över 2 års straff:

 

Urbota fängelsestraff:

 

Bötesfångar:

 

Lösdrivare:

 

Sammanlagt 358 män och 16 kvinnor.

 

Under året frigavs:

 

Till villkorliga domar dömdes:

 

Efter avtjänat straffarbete frigavs:

 

Efter fullgjort fängelsestraff:

 

Efter fullgjort bötesstraff:

 

Vid årets slut fanns:

 

Var det bättre förr?

 


 

Vore det inte lämpligt att efter denna tråkiga statistik besöka en offentlig avrättning?
Det var inte ovanligt att dessa tillställningar utmynnade i rena folkfester. Den här avrättningen besöktes av 300-400 personer. Med spetsiga störar grupperade sig männen i två cirklar runt den som skulle avrättas för att förhindra en eventuell flykt. Spetsgården bestod av 200 man från tre socknar.
Om den dömde lyckades fly genom spetsgården förklades denne straffri.

De här avrättningarna är en ögonvittnesskildring av vad som skedde i Kallbäcken 1860. Skarprättaren kom från Umeå.

 

På vintern 1860 blev en 11-årig gosse, Erik Ersson från Långviken, mördad av drängen Jonas Jonsson från Björna. Gossen var på väg att betala kommunalutskylder. Drängen Jonas Jonsson var på samma gång på väg efter hö men en höskrinda. Gossen sprang då upp Jonas Jonsson för att få åka, och genom samtal dem emellan fick drängen reda på hur stor summa gossen hade på sig.
Nu hade en pinne gått ur skrindan och en sådan anskaffades. Jonsson bad nu gossen att sätta pinnen i det nedre hålet. Då gossen lutade sig ned för att göra detta, högg Jonsson honom i huvudet med en yxa och dödade honom. Sedan nedgrävdes liket i snön.
Då gossen ej kom igen den dagen, anades oråd och bud sändes till stället dit gossen hade ärende. Dit hade han ej varit, och nu uppbådades en del folk till skallgång, varvid en hund fann gossen nedgrävd i snön. Nu hade gossen blivit sedd i sällskap med Jonas Jonsson, och misstankarna fästes på honom. Vid förhör erkände han och avfördes till gamla fängelset i Härnösand, och hans dom på löd på livets förlust.

 

Före jul 1858 mördade en kvinna, Sara Zetterlund från Skog, sin man med arsenik. När hon bakade till julen, lade hon in giftet i en bulle och gav den åt sin man. Han dog, hon blev misstänkt, erkände och fick sin dom, som också lydde på livets förlust. Hon blev först, på grund av bristande bevis, försatt på fri fot, men samvetet slog henne, så hon erkände sitt brott. Nådeansökningar insändes till k.m:t, men blevo avslagna.
Den 11 november 1860 ägde den avrättning rum, då både Jonas Jonsson och Sara Zetterlund skulle sona sina brott.

 

16 km. från Härnösand ligger en tjärn, Kallbäcken, på gränsen mellan Medelpad och Ångermanland. Där var avrättningsplatsen.
Söndagen före avrättningen utlystes i kyrkan manskap till spetsgården. Denna bestod av 200 man, tagna ur tre socknar, Häggdånger, Stigsjö och Säbrå.

Samtidigt utlystes, att varje man, som skulle deltaga i spetsgården, skulle medtaga en stång,

4 alnar lång och spetsig åt båda ändarna. Spetsarna tjänade till att lättare kunna läggas tillsammans.


På morgonen den 11 nov. kl. 7 skulle spetsgården vara samlad på avrättningsplatsen. Kl. 9 kom fångskjutsen med Jonas Jonsson. Innan denna anlände, hade fogden Foght uppläst dödsdomen, sittande till häst med dragen sabel. Dödsdomen lydde i huvudsak:
— Drängen Jonas Jonsson från Kjärvsjö i Björna, som har mördat 11-årige Erik Erssa från Långviken i samma socken, har krossat honom vid vänstra sidan av huvudet med en yxa och har plundrat honom på fyra persedlar såsom penningpungen, mössan o. vantarna samt burit honom till en sten och burit på honom mycken snö, är av missbalken 17-18 paragraferna dömd av Björna häradsrätt att mista livet genom halshuggning, och H.M. har icke heller funnit någon lindring.


Ungefär 50m. från avrättningsplatsen stannade fångskjutsen. Mördaren fick så gå fram till stupstocken. Men krafterna sveko honom, så att två man fingo hålla honom under armarna och släpa honom. Vid sidan av det sorgliga tåget gick en skollärare och sjöng:
— Jag går mot döden vart jag går o.s.v.
Denne stannade vid spetsgården. Men de lade ej ner mördaren förrän psalmen var slut. När psalmen var slut, lade länsman Särholm och fångpredikanten Edvard ned den dömde och domen gick i verkställighet. Genast de släppte honom, ropade han:
— O, Herre Gud!

Hans sista ord.

 

De fanns de, gamla karlar, som stodo i spetsgården, som svimmade. Avrättningen åsågs av en människomassa på cirka 300-400 personer. Alla voro skräckslagna.

 

En timme senare kom nästa skjuts med kvinnan.
Hon var modigare än Jonas Jonsson och gick lugnt mot döden. I det hon gick från fångskjutsen emot stupstocken sjöng hon med hög röst följande psalm:
— Mina kläder klädas av o.s.v.

Hennes mod sjönk, så att rösten blev mer och mer darrande mot slutet av psalmen. Innanför spetsgården skulle fångpredikanten knyta för ögonen på henne, men hon tog själv fram ett kläde som fick användas till detta. Prästen frågade henne om hon bävade mycket för döden men hon svarade:
— Jesus är mitt liv och döden min vinning.

 

Hon var en vacker kvinna och hennes hår var uppsatt som en krona, så att halsen var fri.
När nu kvinnan blev nedlagd på stocken, sade hon:
— Herre Jesus, anamme du min ande.


Skarprättaren befann sig i en riskoja vid sidan av stupstocken. Där hade en glugg, genom vilken han kunde se, när hans tur blev. När han märkte att prästen nedlade henne på stupstocken, kom han smygande, tyst, och prästen hann knappt resa sig, förrän hugget ven.
Den som skriver detta hade ej tänkt se själva hugget, men hans ögon voro som fastlåsta vid den hemska åsynen.
Spetsgården började nu röra sig, men fogden befallde, att ingen fick flytta sig, förrän gravarna blivit igenskottade. Två man verkställde detta, och så var det sorgliga skådespelet slut.

 

Avrättningsplatsen var omgiven av höga träd och i dessa hade en del skolungdom från Härnösand klättrat upp för att få bra utsikt. Skarprättaren varnade dem, men de skulle nog tåla att se detta. Men annat blev det. Då den första avrättades, svimmade en del av dessa, som sutto i träden, och dumpo ned som mogna frukter till jorden. De, som ej svimmade, klättrade ned så fort som möjligt.


Platsen för avrättningen är nu igenvuxen, varför den ej kan utpekas av en oinvigd, men 1923 gjordes en trätavla, vilken uppsattes på platsen såsom ett minne, ett sorgligt sådant.
Skarprättaren, som utförde exekutionen, var från Umeå och hans namn var Gyll. Han var vid tillfället 70 år gammal.
Ögonvittnet var, när denna händelse timade, helt ung, men minnet därav ristade sig för alltid fast hos honom.
Under tiden den förut omtalade kvinnan var häktad, hade hon sitt barn hos sig, och på  morgonen, innan hon avfördes till avrättningsplatsen, satte hon sig och gav sitt barn di.

 


 

Vem som bevittnade de här avrättningarna vet jag inte.
Hur det gick för det lilla barnet som nu blev föräldralös vet jag inte heller. Att växa upp 1860 var för de flesta ingen lek, att dessutom vara föräldralös gjorde inte saken lättare.