Knarkhandel, bilstölder, våldsbrott, våldtäkter m.m. Umeå, en stad där kriminaliteten är extremt hög påstår ett politiskt parti. Helt fel säger en kriminolog, uppgifterna bygger på osakliga grunder.

 

För 100 år sedan förvarades 33 fångar i Umeå kronohäkte, det största antal som förekommit under de senatse 20 åren.

Några år senare gavs följande rapport från kronohäktet:

 

I fängelset satt vid början av året följande:

 

Under året utökades antalet häktade till:

 

Av dessa satt:

 

Straffarbetsfångar med mindre än 2 års straff:

över 2 års straff:

 

Urbota fängelsestraff:

 

Bötesfångar:

 

Lösdrivare:

 

Sammanlagt 358 män och 16 kvinnor.

 

Under året frigavs:

 

Till villkorliga domar dömdes:

 

Efter avtjänat straffarbete frigavs:

 

Efter fullgjort fängelsestraff:

 

Efter fullgjort bötesstraff:

 

Vid årets slut fanns:

 

Var det bättre förr?

 


 

Vore det inte lämpligt att efter denna tråkiga statistik besöka en offentlig avrättning?
Det var inte ovanligt att dessa tillställningar utmynnade i rena folkfester. Den här avrättningen besöktes av 300-400 personer. Med spetsiga störar grupperade sig männen i två cirklar runt den som skulle avrättas för att förhindra en eventuell flykt. Spetsgården bestod av 200 man från tre socknar.
Om den dömde lyckades fly genom spetsgården förklarades denne straffri.

De här avrättningarna är en ögonvittnesskildring av vad som skedde i Kallbäcken 1860. Skarprättaren kom från Umeå.

 

På vintern 1860 blev en 11-årig gosse, Erik Ersson från Långviken, mördad av drängen Jonas Jonsson från Björna. Gossen var på väg att betala kommunalutskylder. Drängen Jonas Jonsson var på samma gång på väg efter hö men en höskrinda. Gossen sprang då upp Jonas Jonsson för att få åka, och genom samtal dem emellan fick drängen reda på hur stor summa gossen hade på sig.
Nu hade en pinne gått ur skrindan och en sådan anskaffades. Jonsson bad nu gossen att sätta pinnen i det nedre hålet. Då gossen lutade sig ned för att göra detta, högg Jonsson honom i huvudet med en yxa och dödade honom. Sedan nedgrävdes liket i snön.
Då gossen ej kom igen den dagen, anades oråd och bud sändes till stället dit gossen hade ärende. Dit hade han ej varit, och nu uppbådades en del folk till skallgång, varvid en hund fann gossen nedgrävd i snön. Nu hade gossen blivit sedd i sällskap med Jonas Jonsson, och misstankarna fästes på honom. Vid förhör erkände han och avfördes till gamla fängelset i Härnösand, och hans dom på löd på livets förlust.

 

Före jul 1858 mördade en kvinna, Sara Zetterlund från Skog, sin man med arsenik. När hon bakade till julen, lade hon in giftet i en bulle och gav den åt sin man. Han dog, hon blev misstänkt, erkände och fick sin dom, som också lydde på livets förlust. Hon blev först, på grund av bristande bevis, försatt på fri fot, men samvetet slog henne, så hon erkände sitt brott. Nådeansökningar insändes till k.m:t, men blevo avslagna.
Den 11 november 1860 ägde den avrättning rum, då både Jonas Jonsson och Sara Zetterlund skulle sona sina brott.

 

16 km. från Härnösand ligger en tjärn, Kallbäcken, på gränsen mellan Medelpad och Ångermanland. Där var avrättningsplatsen.
Söndagen före avrättningen utlystes i kyrkan manskap till spetsgården. Denna bestod av 200 man, tagna ur tre socknar, Häggdånger, Stigsjö och Säbrå.

Samtidigt utlystes, att varje man, som skulle deltaga i spetsgården, skulle medtaga en stång,

4 alnar lång och spetsig åt båda ändarna. Spetsarna tjänade till att lättare kunna läggas tillsammans.


På morgonen den 11 nov. kl. 7 skulle spetsgården vara samlad på avrättningsplatsen. Kl. 9 kom fångskjutsen med Jonas Jonsson. Innan denna anlände, hade fogden Foght uppläst dödsdomen, sittande till häst med dragen sabel. Dödsdomen lydde i huvudsak:
— Drängen Jonas Jonsson från Kjärvsjö i Björna, som har mördat 11-årige Erik Erssa från Långviken i samma socken, har krossat honom vid vänstra sidan av huvudet med en yxa och har plundrat honom på fyra persedlar såsom penningpungen, mössan o. vantarna samt burit honom till en sten och burit på honom mycken snö, är av missbalken 17-18 paragraferna dömd av Björna häradsrätt att mista livet genom halshuggning, och H.M. har icke heller funnit någon lindring.


Ungefär 50m. från avrättningsplatsen stannade fångskjutsen. Mördaren fick så gå fram till stupstocken. Men krafterna sveko honom, så att två man fingo hålla honom under armarna och släpa honom. Vid sidan av det sorgliga tåget gick en skollärare och sjöng:
— Jag går mot döden vart jag går o.s.v.
Denne stannade vid spetsgården. Men de lade ej ner mördaren förrän psalmen var slut. När psalmen var slut, lade länsman Särholm och fångpredikanten Edvard ned den dömde och domen gick i verkställighet. Genast de släppte honom, ropade han:
— O, Herre Gud!

Hans sista ord.

 

De fanns de, gamla karlar, som stodo i spetsgården, som svimmade. Avrättningen åsågs av en människomassa på cirka 300-400 personer. Alla voro skräckslagna.

 

En timme senare kom nästa skjuts med kvinnan.
Hon var modigare än Jonas Jonsson och gick lugnt mot döden. I det hon gick från fångskjutsen emot stupstocken sjöng hon med hög röst följande psalm:
— Mina kläder klädas av o.s.v.

Hennes mod sjönk, så att rösten blev mer och mer darrande mot slutet av psalmen. Innanför spetsgården skulle fångpredikanten knyta för ögonen på henne, men hon tog själv fram ett kläde som fick användas till detta. Prästen frågade henne om hon bävade mycket för döden men hon svarade:
— Jesus är mitt liv och döden min vinning.

 

Hon var en vacker kvinna och hennes hår var uppsatt som en krona, så att halsen var fri.
När nu kvinnan blev nedlagd på stocken, sade hon:
— Herre Jesus, anamme du min ande.


Skarprättaren befann sig i en riskoja vid sidan av stupstocken. Där hade en glugg, genom vilken han kunde se, när hans tur blev. När han märkte att prästen nedlade henne på stupstocken, kom han smygande, tyst, och prästen hann knappt resa sig, förrän hugget ven.
Den som skriver detta hade ej tänkt se själva hugget, men hans ögon voro som fastlåsta vid den hemska åsynen.
Spetsgården började nu röra sig, men fogden befallde, att ingen fick flytta sig, förrän gravarna blivit igenskottade. Två man verkställde detta, och så var det sorgliga skådespelet slut.

 

Avrättningsplatsen var omgiven av höga träd och i dessa hade en del skolungdom från Härnösand klättrat upp för att få bra utsikt. Skarprättaren varnade dem, men de skulle nog tåla att se detta. Men annat blev det. Då den första avrättades, svimmade en del av dessa, som sutto i träden, och dumpo ned som mogna frukter till jorden. De, som ej svimmade, klättrade ned så fort som möjligt.


Platsen för avrättningen är nu igenvuxen, varför den ej kan utpekas av en oinvigd, men 1923 gjordes en trätavla, vilken uppsattes på platsen såsom ett minne, ett sorgligt sådant.
Skarprättaren, som utförde exekutionen, var från Umeå och hans namn var Gyll. Han var vid tillfället 70 år gammal.
Ögonvittnet var, när denna händelse timade, helt ung, men minnet därav ristade sig för alltid fast hos honom.
Under tiden den förut omtalade kvinnan var häktad, hade hon sitt barn hos sig, och på  morgonen, innan hon avfördes till avrättningsplatsen, satte hon sig och gav sitt barn di.

 


 

Vem som bevittnade de här avrättningarna vet jag inte.
Hur det gick för det lilla barnet som nu blev föräldralös vet jag inte heller. Att växa upp 1860 var för de flesta ingen lek, att dessutom vara föräldralös gjorde inte saken lättare.


Det finns inga gränser för människans uppfinningsrikedom i syfte att ta livet av andra människor. Vi ska besöka fängelset Sing-Sing i New York där Gordon F. Hamby ska avrättas i elektriska stolen.

 

Jag erhöll en inbjudan att närvara som vittne vid en avrättning i elektriska stolen. En kall decembernatt sammanträffade jag med min vän Wally Robinson, som var tidningsman och fått i uppdrag att skildra den notoriske bankplundraren Hambys avrättning.
På inbjudningskortet stod, att vi skulle släppas in i Sing-Sing på slaget halv elva. På vägen dit berättade Wally för mig, att man kommit på Hamby i det ögonblick han sköt ned en bankvaktmästare. Under domstolsförhandlingarna hade Hamby varit synnerligen morsk,

men Wally menade, att detta helt säkert varit en mask.


Utanför fängelset stod en hel rad parkerade bilar. Jag kunde se, att det satt en hel del "flappers" med sina vänner som roade sig med att dricka gin. Då vi gingo uppför trappan till huvudbyggnaden mötte vi en svartklädd dam med förvridna anletsdrag och tårar rullande utför kinderna. Någon tillkallade en droskbil. Hon vacklade, då hon steg in i bilen.
Det var den dödsdömdes moder, som tagit ett sista farväl av sin son. Då hon lämnade dödscellen hade den dömde tillropat henne ett:
— Good bye, Mam. Vi ses snart igen!

 

Vi fördes uppför en trappa och in i ett rum, där några tidningsmän och vittnen sutto.

Rummet var illa upplyst och det vilade en tryckt stämning härinne. Några flaskor sprit funnos tillhands. För säkerhetsskull drack jag tre glas. Jag kände hur jag kallsvettades. Så inträdde en uniformerad vaktmästare och bad oss följa med till fängelsedirektören. Jag hade råkat direktören Lewis E. Lawes, tidigare, men nu verkade han som förvandlad, där han satt bakom sitt skrivbord. Ansiktet var blekt och smalt. Hans hand darrade, då han fattade papperet med de officiella vittnenas namn. Med otydlig röst bad han oss hålla oss alldeles lugna i dödsrummet och vi fingo på hedersord lova att inte fotografera någonting. Mr Lawes förde oss därefter till en röd tegelbyggnad, som utifrån påminde om ett sjukhus. Sedan han fört in oss, lämnade han oss åter. Direktör Lawes är en av de mest energiska förkämparna för dödsstraffets avskaffande. Trots att det avrättats ett hundratal brottslingar under hans direktörstid, har han själv inte bevistat en enda avrättning.

 

Vi befunno oss i ett stort fyrkanigt rum. Mitt i detta stod den elektriska stolen. En isande känsla av skräck lopp genom min kropp. Jag kände ett obehagligt smärtande i maggropen. Till höger stod en bänk, på vilken vi slogo oss ned. På vänstra sidan stodo en rad vaktmästare uppställda. Vidare upptäckte vi tvenne läkare med stetoskop i händerna. Inne i en slags alkov befann sig en högväxt man med infallna ögon och starkt framträdande kindknotor. Han doppade ett slags hjälm i en vattenbehållare. Det var skarprättaren. Jag såg på mina kollegor och mitt ansikte var säkert lika grått som deras.

 

Man hörde ljudet av en nyckel, som knarrande omvreds i ett lås och den lilla gröna dörren på motsatta väggen öppnades. Först kom övervaktmästaren, så en präst, som höll sin bibel i handen och mumlade någon bön, och efter honom fyra vaktkonstaplar, som i sin mitt förde den dödsdömde. Han var stor till växten och vägde säkerligen omkring 100 kilo. Hans hår var genomsvettigt och stripigt. Ögonen voro djupt insjunkna och omgivna av svarta ringar. Han såg sig omkring men behöll tydligen sin fattning bättre än de, som bevakade honom. Han rökte en cigarr. Hans kostym verkade nypressad och likaså hans vita skjorta.

 

Hamby kastade en blick på bänken med vittnena och yttrade leende:
— Nu skall jag visa er, hur man möter döden, gossar!
Och så fortsatte han att blossa på sin cigarr. Han såg på övervaktmästaren som nickade åt honom. Därefter gick han långsamt fram till den elektriska stolen och tog utan hjälp plats i denna. Sedan han satt sig till rätta, sade han:
— Tack! Hälsa direktören och tacka honom också.
Han fortsatte att röka och lutade huvudet bakåt i stolen som om han skulle rakas. Därefter slöt han ögonen, som om han fallit i lätt slummer.

 

Nu skyndade de fyra vaktkonstaplarna fram. De arbetade blixtsnabbt och otroligt exakt. En sköt upp det redan uppklippta byxbenet och spände fast ett tjock gummiband med en kopparelektrod direkt på benet. En annan snörde fas den dödsdömdes armar vid stolens armstöd och en tredje såg till att han inte kunde röra fötterna.

 

Med ens hördes ett knastrande ljud. Hambys kropp liksom kastades framåt och huvudet föll hastigt bakåt. Ett svagt rökmoln syntes ovanför hans huvud. Man kände en svag lukt av bränt kött. Hans anletsdrag förvreds under dödskampens ögonblick. Man kunde tydligt höra, hur läderremmarna, med vilka han var fastsnörd knarrade. Jag kände hur det svartnade för mina ögon och ångrade att jag inlåtit mig att närvara vid detta.

 

Åter hördes detta knastrande ljud, som vittnade om att en ny ström för säkerhets skull sändes genom mannens kropp. Remmarnas knarrande var ohyggligt och Hambys ansikte var eldrött. Trots att han var död liksom värjde sig kroppen alltjämt.

 

Nu slogs strömmen ifrån och en dödsblek vaktmästare skyndade fram och knäppte upp den dödes skjorta. Knapparna föllo till golvet så fort han rörde vid dem. Skjortan hade spruckit isär. Den lugnaste bland oss alla var läkaren. Han fattade sitt stetoskop, satte det på den dödes bröst och förkunnade slutligen högtidligt:
— I kraft av mitt ämbete får jag meddela att denne man är död.


Aldrig hade jag känt ett så vansinnigt behov efter frisk luft som denna kväll. Det hela hade utspelats på fyra minuter. Jag tyckte att jag hade vistats en evighet i dödshuset