× Boräntor avrättningar kunglig jul Skurken Radio

Kommer du ihåg PR-radion?

Allmänheten fick 1961 utan större krusiduller möjligheten att kommunicera via radio med varandra. Televerket hade det året släppt ett litet område i 27 Mhz bandet (våglängden 11 meter) som kom att kallas medborgarbandet. Privatradio eller pr-radio blev ett vanligare uttryck.
Om jag minns rätt var frekvensområdet indelat i 24 amplitudmodulerade kanaler med en uteffekt av 5 watt.

 

Med "utan krusiduller" menar jag att det inte krävdes några prov eller andra förklaringar för att erhålla tillstånd. Det räckte med att skicka in en ansökan till televerket med personuppgifter så kom tillståndet med en anropssignal på posten.
Anropssignalen skulle användas vid anrop, t.ex. "PR72769 Adam till Bertil, kom."
Jag tror inte att man fick anropa någon med en annan anropssignal. Det kanske var av den anledningen en mängd radioklubbar bildades vilket möjliggjorde kommunikation mellan klubbens alla medlemmar.

 

I mitten av 1960-talet skickade jag in min tillståndsansökan för pr-radio. Efter en tid fick jag besked om att tillstånd inte kunde beviljas. Jag hade missat att man måste vara fyllda 18 år för att godkännas. Ingen skada skedd, jag visste ändå inte vad jag skulle ha det till.

Tio år senare gjorde jag en ny ansökan för nu visste jag vad jag skulle använda pr-radion till.
Vi var två bilar, varav den ena med husvagn, som skulle bila runt i Europa. Det visade sig vara alldeles förträffligt bra att kunna kommunicera mellan bilarna då det inte var ovanligt att vi kom ifrån varandra, speciellt i de större städerna.

Att på det här viset bedriva radiokommunikation utan tillstånd i andra länder var ett regelbrott. Därför täcktes radion noga över vid varje gränsövergång. Det enda som kunde väcka misstankar var bilantennen. Den var ca. en halv gång längre än en vanlig bilradioantenn vid den här tiden.
De allra flesta gränsövergångar passerades utan problem utom vid gränsen till Österrike. Där undrade en gränsvakt:
- Warum so grosse antenne?

Med min obefintliga tyska försökte jag:

- Fur die rundfunk, ja ja.

I tyskan tror jag det är väldigt viktigt med "ja ja".

Vakten såg ganska misstänksam ut så jag försökte igen:

- Hohe Berge, grosse antenne, ja ja.

Han hade tydligen hört tillräckligt och vinkade oss vidare.

Långt innan jag skaffade pr-radio hade jag ett intresse av att lyssna på radiokommunikation på olika frekvensband. Jag hade införskaffat en s.k. multibandmottagare som täckte frekvensband över- och under det normala rundradiobandet.

Vid något tillfälle, i början av 1970-talet, satt jag och planlöst vred på stationsratten när några märkliga ljud fångade mitt intresse. Det var inget samtal i egentlig mening utan mest bara ett frambringande av ljud.

Den ena personen sa inget utan bara "hummade" och den andra rapade mest. Det här pågick lite då och då vid olika tillfällen. Frekvensen var 145.800 MHz och det blev min första kontakt med vad som kallas amatörradio. Hummandet och rapandet hade sin förklaring men det går vi inte närmare in på.

 

Amatörradio beskrivs av vissa som de radiointresserades överklass. I den jämförelsen får vi inte glömma att det finns mycket skit även inom överklassen. Många radioamatörer började en gång med just pr-radio men det har de oftast "glömt".

Det fantastiska med amatörradiohobbyn är att den innehåller så många olika grenar. Man behöver inte sitta och babbla i en mikrofon hela tiden, vilket kanske de flesta tänker sig.

Det fanns en gång i tiden tre olika tillståndsklasser, A- B- och C certifikat alla med olika svårighetsgrad och behörigheter.

Efter att ha genomgått de prov som krävdes kom även jag att tillhöra överklassen så småningom.

 

Med ett brinnande intresse gick jag in i en värld av förkortningar och andra märkliga uttryck. Det som fångade mig mest i början var att kommunicera med andra likasinnade med hjälp morsealfabetet, korta och långa tonstötar du vet. Vid den kommunikationen använde jag oftast våglängden 10 meter. En meter kortare än det av många föraktade pr-bandet på 11 meter. Tänk att det bara skiljer en meter mellan pöbel och överklass!

För mig var avståndskänslan fascinerande. Att prata med någon på långa avstånd, över flera tidszoner.

Ännu roligare var det att få kontakt med någon i t.ex. södra Sverige. Utan att gå in på ämnet vågutbredning var det roligt därför det inte inträffade ofta eftersom detta inte tillhörde den normala vågutbredningen på 10 meter.

Den utrustning jag använde var ytterst blygsam, inget kilowattslusteg eller någon monsterantenn.

 

Att kommunicera över långa avstånd idag imponerar inte på någon. Jag kan t.ex. när som helst trådlöst prata med min kusin i Melbourne och dessutom se henne, helt otroligt.

WiFi är fantastiskt, eller hur?

Mitt amatörradiointresse har sedan många år brunnit ner. Tiderna förändras, även inom dessa områden. Hur det förhåller sig inom pr-radio känner jag inte till men jag har fått intrycket av att den fortfarande lever och existerar.

Amatörradion har även den genomgått förändringar under åren. Några av de jag kommer ihåg, utan att för den skull ha upplevt dessa, är bl.a. förändringen av tillståndklasserna.

Som jag tidigare nämnde förekom tre certifikatklasser A, B, och C vilka alla krävde telegrafikunskaper.

För att stävja det missbruk, det kaos och den anarki som rådde inom pr-radion gjordes, i början av 1970-talet, en framställan om att införa en certifikatklass utan krav på telegrafi. Så skapades den tekniska licensen, T-certifikatet. Syftet var att introducera de radiointresserade pr-radioanvändarna i en mera strukturell radiokommunikation och radioteknik.

Det här orsakade på vissa håll ett stort missnöje.

- Ska icke telegrafikunniga släppas in i vår fina hobby kommer det att bli rena pr-radion, ansågs det.

 

En annan het fråga var de personliga anropssignaler som varje radioamatör fick sig tilldelad. Den bestod av ett landsprefix SM för Sverige, en distriktsiffra 0-7 samt en personlig treställig bokstavskombination, t.ex. LAC.

Efter erlagt prov tyckte jag att det dröjde en evighet, men det gjorde det säkert inte, att få svar från televerket. Jag ringde och fick tala med en väldigt trevlig tjänstekvinna som i princip satt med mina papper framför sig. Efter det jag framfört mitt ärende undrade hon om jag hade något önskemål om anropssignal. Överraskad och förvånad över frågan undrade jag om hon hade något förslag.

- Ja du kan få XJ, sa hon.

Min anropssignal skulle ha blivit SM2XJ.

Nu blev det inte så. XJ var en gammal signal. Hur länge den cirkulerat i etern vet jag inte. Jag ville hellre ha en oanvänd och då blev det den som stod på tur att utdelas.

 

Betalades inte licensavgiften i tid förlorade radioamatören sin signal. De här tre bokstäverna var den här personens identitet som i många fall ersatte förnamnet. Att förlora den innebar en katastrof för den drabbade varvid många kom med mängder av förklaringar varför inte inbetalning skett. Det kunde vara sjukdom, utlandsvistelse eller andra försök till trovärdiga förklaringar.

Nu för tiden är den avgiften slopad.

De regler och aktiviteter som idag pågår inom PR- och amatörradio har jag ingen större kännedom om. För att få en liten uppfattning om vad som gäller idag, besökte jag SSAs hemsida.

SSA, Sveriges Sändare Amatörer är en sammanslutning av många radioamatörer i Sverige. SSA verkar för att bevaka och ta till vara sina medlemmars intressen inom amatörradiohobbyn.

På sidan framgick bl.a. att idag finns endast en licensklass som kallas Amatörradiocertifikat/licens.

Telegrafikravet är tydligen helt och hållet borttaget.

Fruktansvärt!

Det här kommer att leda till rena rama PR-radion.

Naturligtvis har det genomförts mängder av andra förändringar vilka du kan läsa om på SSAs hemsida.

 

Jag avslutar som jag började, med pr-radio.

Piteå Radioklubb bildades 1968 med Sören Ohlsson som ordförande. Klubben var även medlem i SSA med signalen SK2AZ.

Piteå Radioklubb ynglade av sig enormt genom mängder av privatradioklubbar vilka täckte hela övre Norrland, vilket du kan se i denna medlemsförteckning.

Jag känner inte till kopplingen mellan amatörradio- och privatradioverksamheten inom Piteå Radioklubb. Det skulle vara intressant att veta hur det hela började.

Privatradion verkar för övrigt ha nått sin kulmen i slutet av 1970-talet.

 

--... ...--

Tänkvärt!