Varje årstid har sin doft och sin tjusning.

Att ta en promenad en smått kylig, vindstilla novembermorgon, då solen knappt orkat sig upp, kan vara mycket uppfriskande. Längs båda sidor av vägen, ligger drivor av bruna halvt förmultnade löv. Att med några djupa andetag dra in den svala höstluften, känna den unkna lukten av död och förruttnelse ahhh, detta är hösten när den är som bäst!

Visste du att av våra sinnen så är det luktsinnet, som har den rakaste vägen in i hjärnans minnescentrum. Impulserna från de andra sinnena, tar långa omvägar i hjärnan innan de kommer fram.
Lukten förstärker förmågan att minnas detaljer och händelser.

När jag svänger in på Patholmsvägen möts jag nästan genast av en doft, som förflyttar mig minst femtio år tillbaka i tiden, lukten av impregneringen. Detta var en gång en anläggning där man under högt tryck pressade in kemikalier, vanligtvis arsenik och kreosot, i virket. Detta gav ett bra skydd mot röta. Jag måste gå närmare. Ända intill staketet som omgärdar schaktningen av området, lukten blir ännu starkare. Där står jag och blundar, med näsborrarna fladdrande som tjuren Ferdinand på julafton,

och drar djupa andetag samtidigt som minnen från min barndom passerar förbi.

Jag minns en mycket kall vintermorgon i slutet på femtiotalet, då jag och min morfar tog en promenad från Novilla till impregneringen. Jag ville se vad de gjorde i det grå skjulet som det levde om så förskräckligt i. Vi gick och tittade och om jag minns rätt så tror jag att man hade en barkmaskin där.

Längre upp mot järnvägen stod en timmerhäst. Jag hade ingen aning om att denna konstruktion kallades timmerhäst tills helt nyligen. Den användes till att lasta och lossa järnvägsvagnar med timmer och slipers.


Snett mitt emot Kamratvallen fanns två stora svarta cisterner, dessa innehöll de kemikalier, arsenik och kreosot som ingick i behandlingen av främst slipers och telefonstolpar.

 

Genom området gick en räls med en vagn som fraktade virket till och från tryckkärlet. Vid slutet av banan stod en travers som användes till att lyfta virket till den vagn som rullades in i tryckkärlet. Detta kärl var en lång svart tub, som till största delen försvann in i ett hus. Vad som fanns där inne vet jag inte. Gaveln på tuben där virket fraktades in och ut, var försedd med massor av bultar, som man brukar se på tryckkärl.


Parallellt med rälsen gick en väg som vi ibland brukade använda, när vi skulle till och från Kyrkskolan morgon och kväll. På fritiden var detta en av de mera spännande lekplatserna. Här klättrade och kröp vi bland det uppstaplade virket. På vissa ställen hade inte arseniken och kreosoten trängt in ordentligt. Där kunde det vara stora klumpar som skiftade färg, i en mörk grön/blå nyans, precis som en skatfjäder,

och det luktade så gott.

Ibland råkade vi passera när tryckkärlet öppnades, det ångade, luktade och rann.
Det droppade även från det nyimpregnerade virket som låg uppstaplat i väntan på leverans. Marken under detta var oftast svart. Det som samlades i marken rann sedan av sig själv, via en liten bäck, behändigt ut i Patholmsviken.

Vintertid är Patholmsviken ett mycket populärt pimpelställe. Det fina med fisken fångad där, är att den kan ligga framme i rumstemperatur i månader utan att ruttna :-)

För ett antal år sedan fylldes viken igen ett tjugotal meter, syftet med detta vet jag inte.

Verksamheten lades ner för drygt trettiofem år sedan. Man har nu kommit fram till att området bör saneras, till en kostnad av 65 miljoner kronor. När man tittar sig omkring bland avspärrningar och förbudsskyltar, kan man tro att man hamnat i Tjernobyl.

Under schaktningsarbetet frigörs enastående dofter. Återupplev gamla minnen du också, genom att ta en promenad till impregneringen medan tid är.

Det är dags att öppna ögonen och promenera vidare. För att fortsätta hålla mig frisk tar jag några extra djupa andetag, en invärtes impregnering för säkerhets skull.