holmögadd

Måndagen den 29 mars 1926 steg arkeologen Gustav Hallström iland på Holmögadd, där han hälsades välkommen av fyrmästare Rutkvist.
Så här beskriver arkeolog Hallström sina intryck av gadden 1926.
"Ön mycket egendomlig, låg, nuvarande fyrens fot endast 5,5 meter över havet och mycket söndersplittrad och kuperad, djupa täta och buktande vikar, rullstensblock, berghällar, gles "skog", d.v.s. enstaka träd och små lövdungar".

Liksom på alla andra öar och skär, har även växtligheten på Gadden ökat under åren.

 

Familjen Rutkvist har i flera generationer arbetat inom lots och fyrning. Karl-Gustav Rutkvist var 1919-1942, fyrmästare på Holmögadd, där även några av familjens 8 barn föddes och hade sin uppväxt. Sonen Bengt förde traditionen vidare,

och blev så småningom den siste fyrmästaren på Fjärdgrund.

 

Holmögadds historia finns återgiven i många andra sammanhang därför nämner jag bara korta glimtar ur denna.

 

En koleldad vippfyr uppfördes 1764. En återskapad version av denna kan du se om du tittar på webbkameran som finns uppsatt i fyren.

Den fyr vi känner idag uppfördes under 1850talet.

2003 lämnade den siste fyrvaktaren ön, och 2008 släcktes fyren för att aldrig mer tändas.

 

Fyrmästare, fyrvaktare, fyrbiträde, fruar,

barn och pigor.

Barnaskaran ute på gadden ökade och fyrmästare Rutkvist anhöll om att en lotsbarnskola skulle inrättas på ön, vilket också bifölls. Fyrpersonalen lydde under Lotsverket, därav namnet lotsbarnskola.

Bemanningen kunde variera, ett femtontal personer bodde periodvis på en väldigt isolerad plats, många gånger under väldigt svåra förhållanden och sådant frestar på. Detta kunde innebära stora motsättningar och samarbetsproblem,

även under "modern" tid då personalstyrkan minskat.

 

Fyrmästare Rutkvist var en flitig fotograf och det hade varit roligt att se hans bilder, och höra hans berättelser om livet på Holmögadd. Jag kan bara drömma om vilka enorma natur- scenerier/upplevelser, människorna där ute fick vara med om. Det sägs att ön "skakade" när isvallar på en höjd av 10-15 meter pressades upp mot gadden, eller att 1891 på en och samma gång, få beskåda ett 70tal segelfartyg passera på sin färd norröfver. Vilken storslagen syn det måste ha varit.

 

Det var lömska farvatten runt gadden, framförallt vid den östra sidan vilket otaliga vrak vittnar om. Efter en natt med tät dimma tävlade barnen om att komma först upp i fyren för att räkna förlisningarna sägs det.

 

 

Holmögadd militariserades 1943 och förvandlades till en av Sveriges hemligaste platser. Att på något vis intressera sig för Holmögadd under denna tid, fick hemliga polisen (SÄPO) att inta full beredskap.

Hysterin och hemlighetsmakeriet fortsatte långt in på 1980talet. Kustartilleriet fick under 60 år exklusivt tillträde till Holmögadds naturtillgångar, i form av jakt och fiske.

 

Långt över en miljard kronor har plöjts ner i försvarsanläggningar ute på gadden. När pojkarna där ute brassade på med Tjocka Bertha skallrade det i blomkrukorna i Holmsund. Enorma bergrum och andra håligheter har sprängts ut under åren. Att inte ön sjönk till botten efter detta är en gåta!

 

Under senare tid har man sopat igen de flesta spåren av anläggningarna och besöksförbudet är upphävt.

 

Det politiska klimatet har förändrats sedan dess, och det kanske är dags att borra upp håligheterna igen.

 

Nuförtiden finns en webbkamera uppsatt i fyren.

Litteratur med bilder som visar försvarsanläggningen finns utgiven, (med de delar som anses lämpliga att offentliggöra naturligtvis), något som på den tiden skulle ha ansetts som helt osannolikt.

fjärdgrund

Fjärdgrund

En gång i tiden låg fyren längre ut till havs men har nu kommit närmare fastlandet. Detta beror inte på att ön med fyren drivit in mot land, utan att hamnområdet expanderat under åren! På sjökortet längre ner på sidan, ser du vilka öar som raderats ut, i den processen.

En fin augustidag tog jag en tur till ön. Jag hade aldrig varit där förut trots att den ligger så nära till. Jag hade kameran med mig och tog några bilder. Det finns massor av bilder av denna fyr och ö sedan tidigare, och mina bilder tillför inget nytt i det utbudet. Har du inte varit där tidigare, så kanske det kan vara roligt att se, hur det ser ut på närmare håll.

Men först lite historia kring Fjärdgrund


Inlopp HolmsundInloppet till Umeå hamn, sett från Bredskär, innan området fyllts ut, till höger Fjärdgrund.
Ett område i ständig förändring.
Innan utfyllningarna
fjärdgrundFjärdgrund
Fjärdgrunds fyr och f.d. fyrplats 1907-2007

Fyrplatsen uppfördes 1906-1907 samtidigt med fyrarna på Bredskär och Långhalsudde då en ny farled anlades till Holmsund. Från början hette fyren Holmsund men 1922 bytte den namn till Fjärdgrund.

Den förste fyrmästaren var Albert Ljung och den förste fyrvaktaren var Axel Thorslund.

 

En vacker julidag 1908 steg kapellpredikanten Axel Thorelli från Holmsund i land på Fjärdgrund för att viga samman två unga människor, Axel 22 år och hans Vendla 25 år.

Kapellpredikanten hade sällan upplevt ett par som förefallit så lyckliga, fastän den värld de skulle röra sig i, utgjordes av en enda berghäll.

Sedan följde år av lycka, och ett strävsamt pliktroget arbete.

Från tidig vår, till isen lade sig och sjöfarten upphörde i december, skulle fyren övervakas och underhållas. Intill fyren fanns ett rödmålat trähus som från övervåningen via en gång var förbunden med fyren. I huset bodde fyrmästare Ljung med familj i två rum och kök.

Axel och Vendla fick nöja sig med ett rum och kök.

 

Ett år efter bröllopet utökades familjen med sonen Erik. Efter ytterligare ett år kom Sven och året därpå Carl-Ludvig. Till sist föddes Sixten 1913.

Här gick barnen i skolan med mamma Vendla som skolfröken. I 16 år levde familjen Thorslund lyckliga ute på Fjärdgrund.

 

Familjen lämnade ön 1923 för att bosätta sig på Berguddens fyrplats där Axel fått en tjänst som tf. fyrmästare.

Lyckan där blev inte långvarig. Sjukdom kom in i det fridfulla hemmet och glädjen förbyttes i sorg. Axel började känna oro, för sjukdomen, för de små faderlösa och för sig själv.

Tre år efter ankomsten till Bergudden avled Axel 1926, endast 40 år gammal.

"Men likt då han haft ansvaret för det ljus, som skulle lysa seglaren på havets färdeväg, så visade honom Gud själv på det eviga livets ljus, som lyste honom fram till den eviga hamnen i himmelen."

Kapellpredikant Thorellis tal vid den ceremoni som hölls i Holmsunds kyrka.

 

Fakta om Fjärdgrund

Linsen är av 2:a ordningen. Ljuskällan utgjordes först av Luxljus med fotogenlampa som reserv. År 1944 installerades Dalénljus och år 1955 elektricitet med gas som reserv. Samma år avbemannades fyren och bostadshuset revs.

Tornet var helvitt fram till 1976.

 



Roland Boström berättade för mig att på den lilla betonggrunden med trappan, som syns på bilden, stod en gång ett hus som innehöll en radiofyr. En radiosändare som fartygen använde vid navigering. Radiointresserad som han är, fick han i unga år uppdraget att serva denna anläggning. Detta blev inkörsporten till en anställning vid Sjöfartsverket, som Roland haft i många år.

 

Så här beskriver Lars Jägersvärd radiofyren på Fjärdgrund.
Fyren var en Riktad radiofyr RD, vilket innebar att när du gick på kurslinjen hörde du upprepade långa signaler (morseteck. T)

i din radio, då var du rätt. Kom du på styrbordsidan om kurslinjen hördes två starka och en svag och på babord om kurslinjen hördes en stark och två svaga, hade du dessa signaler i din radio var du illa ute.
Fyren hade FJ som identifikations-signal.
Sändfrekvensen 1607kHz.
Kurslinje på 332°.
Modulationsfrekvensen 300 Hz
Fyren var i drift 1957 - 1963
Det har funnits 12 st fyrar av typen RD i Sverige. Marinen hade några hemliga hur många vet jag inte.

 

 

 

Personalen vid en bemannad fyrplats bestod oftast av en fyrmästare, fyrvaktare och ett eller flera fyrbiträden. Fyrmästaren var fyrplatsens chef och hade vissa förmåner som t.ex. större bostad. Han skulle se till att fyrvaktaren skötte sitt jobb. Han var naturligtvis den högst betalde också.
Att fyrmästaren titulerades var mycket viktigt.


En omständlig instruktion om fyrning författad 1847 av lotsdirektör Lundstedt.
En stor del av boken, som innehåller 48 sidor, behandlar noggrant skötseln av lampor och övriga apparater. I detalj beskrivs t.ex. hur lodet skall dras upp.
"Då under pågående fyrning befinnes, att lodlinan är nära utgången från rullen i urverket, skall lodet, med iakttagande af all försiktighet, småningom uppdragas sålunda, att den för detta ändamål inrättande wefwen påsättas och kringföres 4 à 5 slag, hwarmed, efter en kort stund uppehåll, på enahanda sätt fortfares intill att lodet blifwit uppdraget. Två man skola alltid hjälpas åt vid fyrens tändning och därför hvarje afton en half timma före solens nedgång inställa sig i lanterninen,

försedde med en tänd handlykta. En nattlampa tändes och hålles brinnande hela natten, så att eld är att tillgå, i händelse apparatens lampa skulle behöwa att tändas under natten."

 

Efter flera sidors instruktion rörande tillvägagångssättet vid eventuella fel o.s.v. så är fyren då äntligen lysande, varefter "sättes wakt och det stora qvartes- eller fyratimglaset, äfwensom timglaset, wändas till efterrättelse för den wakthafwande".
Var fjärde timme skiftades fyrningsvakterna, och "der allenast fyrmästare och en fyrwaktare finnas, alternera dessa om wakten och answara då hwar för sin wakt."

 

Fyrmästaren kunde således få sova på sin vakt, men för fyrar med tre man – eller två män och ett "qwinnobiträde" – heter det, att fyrmästaren är vaktfri. "Men honom tillhörer deremot, att en eller flera gånger om natten besöka fyren och tillse,

att wakthafwande fyrbetjening icke sofwer, utan är påpasslig samt att lampan wäl brinner och att lanterninens fönster äro klara och allt i ordning. Han bör dessutom tidt och ofta antingen från sitt fönster, om fyrmästarebostället är så beläget,

eller från något annat ställe hafwa utkik på fyrningen och söka kontrollera fyrbetjeningens waksamhet, särledes wid waktombytet; kommande det att bliwfa på hans answar, om fyrningen i någon mån försummas eller oordningar i öfrigt bland fyrbetjeningen inträffa".


Instruktionen behandlar även dessa "qwinnobiträdens" göromål utöver vakthållningen. De skulle främst damma och rengöra lanterninen och speglarna samt putsa lamporna.

 

"Wakthafande fyrbetjening får wid strängt ansvar icke insomna, utan bör helst wistas ofwanpå galleriet, samt noga tillse, att lampan brinner jemnt och att lanterninens fönster ej slå sig eller blifwa dunkla, och så mycket som möjligt är wistas åt landsidan samt, der fyren skall lysa åt alla håll, sitta på galleriet lägre, så att han ej i något fall bortskymmer ljuset. Den fyrbetjening, som alternerar om waktgöringen, skall alltid ligga uppe i fyrtornet under den tid fyrningen pågår och han är waktfri. Omkring en fjedels timme förr än qvartersglaset utrunnit, nedgår den wakthafwande uti waktrummet i fyrtornet och purrar den andra waktaren, hwarefter den förre ånyo genast uppgår till fyren och inwäntar aflösningen, derwid han meddelar den efterträdande waktaren hwad som under wakten förefallit eller är att iakttaga, äfwensom windens och wäderlekens beskaffenhet m.m."

 

Detta var några av de förhållningsregler lotsdirektör Lundstedt upprättade 1847.


En gång om år förekom inspektioner av fyrplatserna. Då kom lotsdirektören eller lotsinpektören med delegation på besök. Detta var årets händelse, allt skulle vara tipp topp. Man började med att högtidligt hälsa på personalen. Dessa skulle vara uppställda och bära uniform, fruar och barn skulle ha de finaste kläderna på sig.

Sedan vidtog kontroller av installationer, förråd, att hushållen sköttes på förebildande sätt, att fyrplatsens byggnader underhölls, allt skulle kontrolleras. Var inte allt i sin ordning, blev kritiken obarmhärtig och det kunde sluta med omedelbart avsked.
Vid dessa inspektioner fördes en visitationsjournal där kan man läsa:
"Inspekterat fyrplatsen. God ordning", eller "ingen anmärkning"
sämre gick det denna gång då
"fyrvaktaren befanns af stärka drycker så öfverlastad att någon inventering ej kunde verkställas".

 

1980 avbemannades kasunfyren vid Sydostbrotten. Femton år senare fanns planer på att rusta upp fyren för att nyttja denna som hotell/konferensanläggning. Fyren är belägen 3,8 mil söder om Holmsund och reser sig direkt ur havet. Tillgången till strövområden är således tämligen begränsade!

Planerna på ett Hotell Sydostbrotten blev aldrig verkliga.

 

Ägaren till fyrarna och fyrplatserna Sjöfartsverket, vill nu sälja dessa anläggningar. Under åren har fyrarna automatiserats och behöver ingen mänsklig övervakning påstås det. Detta är bara en del av sanningen, då det finns ekonomska aspekter i beslutet.


Det finns ännu ingen teknik i världen, som helt kan ersätta en mänsklig varelse i dessa sammanhang. Tänk så otroligt många människoliv som räddats under åren,

då människor levde och bodde i det yttersta havsbandet.

Att arbeta och bo på en fyrplats i mitten av 1800 talet, till mitten av 1900 talet var ingen dans på rosor. Om du söker på Internet, hittar du många intressanta och fina skildringar från de som växt upp i den miljön.

 

Olika människor trivs i olika miljöer. Jag är övertygad om att idag, finns det folk som kan tänka sig att arbeta och leva på en fyrplats. Med den standard som finns idag, elektricitet, färskvatten, kommunikationer, så är detta en himmelsvid skillnad jämfört med förr, även om platsen i sig forfarande är enslig.

 

Jag vet inte om Fjärdgrund är till salu. Om den vore det, om jag vore yngre, om jag hade haft ett antal miljoner över, skulle jag köpt den. Tänk att bo på en fyrplats med gångavstånd från centrum,
det är annat än hur det var förr!

Barbro Stenqvist, f. Rutkvist vet hur det var att bo på Fjärdgrund en gång i tiden. Hennes pappa Bengt, var den siste fyrmästaren på ön, och hennes farfar var fyrmästare Karl-Gustav Rutkvist på Holmögadd, som du läste om i inledningen.

Här är några av Barbros minnen från tiden på Fjärdgrund.

Pappa sökte tjänsten på Fjärdgrund, när jag skulle börja skolan för att jag skulle kunna bo hemma åtminstone en del av året. Han körde mig i motorbåten till Patronviken och sedan cyklade jag till Lövöskolan och senare Sandviksskolan. Jag kom aldrig för sent trots den mödosamma vägen. När det blev is flyttade mamma och jag iland och när sjöfarten stängdes kom pappa också iland.

 

Den lilla bilden är tagen första året vi bodde på Fjärdgrund och det finns ju inte mycket växtlighet där. Vi bodde i lägenheten närmast fyren, 2 rum och kök med vedspis och kakelugnar. I källaren fanns vedbodar och matkällare och en tvättstuga med ingång från andra hållet. I tvättstugan fanns ett badkar.

 

Den större bilden är tagen några år efter att vi flyttade. Det fanns två granar i den inhägnade trädgården, förmodligen planterade. För övrigt var det dungar av al och enstaka rönnar.


Det fanns ingen riktigt hamn på Fjärdgrund. Den stora bryggan längst till höger användes av lotsångaren på besök. Bakom den fanns en slip där vi hade vår båt.

Man körde upp båten så långt det gick, hoppade ur och satte en krok med vajer i båten och sedan kunde man vinscha upp den. Det var lämpligt att vara två, men det gick ensam också för det mesta.

Det hände väl bara ett missöde en höst när isen hade börjat lägga. Det hade blivit is i hålet för kroken och kroken gled ur och båten åkte tillbaka ner i sjön. I den satt mamma och jag. Pappa var kvar på land. Mamma kunde inte hantera båtmotorn och jag var för liten att dra igång den, men tillsammans kunde vi få igång den och styra mot land så att pappa kunde hoppa i. Det blåste hårt och hade vi inte lyckats vid första försöket hade vi drivit till havs.

 

Det grå huset närmast bryggan innehöll en isbod med tjocka väggar av sågspån.

Där var det fryskallt ända till mitten av juli.


De här bilderna är tagna inne i trädgården, där det var ganska grönt. Första bilden är mamma och jag, den andra är farfar(också fyrmästare), pappa och jag.

 

En vinter kom det ut massor med sorkar och påföljande sommar åt de rent skäret.

Man kunde lyfta av gräsmattan och växtligheten.  Vi hade planterat potatis och grönsaker och potatisen ”skördade” sorkarna och lade i hålor utanför trädgårdslandet och vi kunde stå och se hur sorkarna drog ner ärtstänglar och morotsblast. Påföljande vinter försvann de pga brist på mat och vi hittade ihjälfrusna djur på isen.

 

Det fanns också mängder med hussvalor som häckade under takkanten. Bona ramlade ofta ner, men eftersom det inte fanns några rovdjur klarade sig ungarna i regel och jag hjälpte till att mata. Det fanns också gott om sädesärlor och stenskvättor och en vinter fick vi besök av orrar.

 

Det fanns en liten pöl på baksidan med sandbotten. Pappa murade upp en liten kant så jag fick en badpool. Den delade jag med hundratals grodyngel. Naturligtvis fiskade vi en del och om vi inte fick någon fisk kunde vi ro ut och köpa av bröderna Sjögren, som hade en storryssja precis utanför. Jag brukade ro över till Lill-Truthällan, som på den tiden var en toppig ö med en mosse på toppen. Där växte hjortron.

Ja det var litet om livet på Fjärdgrund.

 

Text & Bilder

Barbro Stenqvist

Barbro nämner vidare att på vindsvåningen i huset fanns ett rum med vedspis för den lärarinna som undervisade där, men den tiden var över när hon bodde på Fjärdgrund. Då fanns bara resterna (skolbänkar, svart tavla, böcker) kvar.

 

Det känns otroligt att det bedrevs skolundervisning där ute en gång i tiden, men så var det.

Tack för en en väldigt intressant tillbakablick Barbro.

 

Fjärdgrund elektrifierades 1955 och i samband med detta avbemannades fyren.

Bostadshuset nedmonterades och placerades på den intilliggande ön Bredskär, där den nyttjades av lotsarna.

Utkiken och takfönstren kom till på senare år.

 


 

Under de 48 år Fjärdgrund existerat som bemannad fyrplats har många familjer under en kortare eller längre tid, tillbringat sina liv där ute på denna "berghäll", som kapellpredikanten Thorelli beskrev den 1908. Som du ser på bilden var det en passade beskrivning på den tiden.

Det var inte mycket mer än så här.

Trots att Fjärdgrund funnits i min närhet under hela mitt liv, har jag aldrig reflekterat över det liv som en gång levdes där ute. För mig har det varit mycket intressant att få en liten inblick i Fjärdgrunds historia.