Här kan vi se att det är väldigt många procent som bedrivit älskog innan giftermålet och som kanske tvingats gifta sig p.g.a. konsekvenserna.
Hur gick det för de som var gravida och ogifta?
I Holmsund föddes 11 pojkar, 10 flickor och en bastard.
Att det bara föddes en bastard, oäkting, kan bero på att invånarantalet var lågt.
Det var väldigt modigt av den här flickan/kvinnan att föda barnet för nu blev hon stämplad som hora och skammen var enorm. Även det helt oskyldiga barnet blev utstött, förnedrat, hånat och kallad horunge.
Kanske var flickan en piga. Vem kunde pappan vara?
Mest troligt var det husbonden, inspektorn eller disponenten som varit framme.
Hade männen något ansvar för vad de varit med om att skapa?
Inte ett dugg! Flickan fick väl skylla sig själv.
Vid den här tiden var metoderna för fastställande av faderskap inte särskilt utvecklade. Blodundersökningar hade inte börjat användas. I stället utfördes mätningar av kropp och huvud. Händer, fötter och skalle röntgades o.s.v.
Vem bekostade detta för en fattig pigas skull?
Ingen.
För att undvika att hamna i den här situationen hade flickan två alternativ. Antingen att avbryta graviditeten eller dölja den för att i lönndom föda barnet för att sedan mörda det.
Att avbryta graviditeten, fosterfördrivning, kan göras på kemisk eller mekanisk väg. Den kemiska metoden var en livsfarlig metod även för modern. Intag av arsenik var en vanlig metod men även fosfor var mycket vanligt. I stället för svavel användes fosfor till tändstickorna. I ett glas vatten eller mjölk skrapades fosfor av från ett stort antal stickor för att sedan drickas. Fosforstickor förbjöds senare just av den här anledningen.
Den mekaniska metoden går ut på att framkalla för tidig födsel genom t.ex. överansträngning, tunga lyft eller höga hopp. I försök att ha sönder fosterhinnan användes sonder, strumpstickor eller kemikalier som fördes upp till livmodern. Nackdelen med den metoden var att det oftast behövdes en assistent.
Lyckades inte detta återstod att föda barnet för att sedan mörda det. Blev kvinnan påkommen i den hanteringen påstods för det mesta att barnet varit döfött. Detta motbevisades ofta genom obduktioner, om det fanns något kvar att obducera.
Här kommer några mycket ruskiga exempel från olika delar av landet på de båda metoderna.
Vi flyttar oss framåt i tiden.
En stor fosterfördrivningsaffär har rullats upp i Holmsund. Två fruar, varav den ena bedrivit sin verksamhet i minst ett tiotal år, har nu tillsammans med sina kunder blivit dömda.
För att du inte ska få morgonkaffet i vrålstrupen har jag kallat fruarna för fru Andersson och fru Pettersson.
Till en början bedrev fru Andersson verksamheten i en blygsam skala. Det dröjde inte länge innan den blommade ut betydligt. I Holmsund har vi stenkoll på varandra därför var inte verksamheten som fruarna bedrev helt okänd för holmsundsborna. Kväll efter kväll stannade okända bilar utanför fru Anderssons hus och det var alltid en kvinna som steg ur och knackade på dörren. Sånt lägger holmsundsborna märke till.
En olaglig verksamhet som sväller ut i allför stor omfattning brukar oftast nå rättsväsendet, så även i det här fallet. Redan i början av utredningarna kunde konstateras att fru Andersson hjälpt ett trettiotal kvinnor, ogifta och gifta. Affären skulle komma att svälla ut till betydande proportioner.
När det blev dags för rannsakning samlades vi, en stor skara sensationshungriga nyfikna åhörare, i Umeå tingslags häradsrätt. Vi fick vända om med lång näsa eftersom rannsakningen hölls bakom stängda dörrar.
Sin brottsliga bana påstår fru Andersson ha börjat för ca. fem, sex år sedan när hon hjälpte en bekant. Som fosterfördrivningsmedel hade använts konjak med en tillsats av kvicksilver. En kort tid därefter hörde fru Pettersson av sig som också hade blivit på smällen. Genom en broschyr hade fru Andersson studerat hur man använder en sond. I samband med besöket lärde sig även fru Pettersson de olika metoderna kring fosterfördrivning vilket resulterade i att hon startade en verksamhet i egen regi. Kundunderlaget var uppenbarligen så stort att det fanns plats för två aktörer i branschen.
Någon betalning hade inte fru Andersson krävt utan ingreppet gjordes av barmhärtighet, vilket inte fru Pettersson instämde i.
Rykten hade nu hunnit sprida sig och hon blev kontaktad av en kvinna i Umeå som önskade ett besök av fru Andersson. Samma kvinna blev på smällen ytterligare ett par gånger. För varje gång betalade hon 15 kr. I och med detta hade fru Anderssons verksamhet etablerats i Umeå.
Polisrapporten innehåller en diger kundlista med namn på kvinnor som besökt hustru Andersson och vilka hustru Andersson besökt i Umeå.
Under de första förhören i rådhusrätten i Umeå var till en början fru Anderssons minne väldigt suddigt men klarnade allteftersom förhandlingarna fortskred.
Hon erkände fosterfördrivning på 11 namngivna kvinnor samt ytterligare ett flertal vilkas namn hon inte kommer ihåg. Fru Andersson säger sig inte ha fordrat betalning för sina tjänster i något fall. De behandlade hade visat sin tacksamhet med en dusör på 10 till 50 kr. En av de behandlade påstår dock att hon avkrävts en betalning på 100 kr. Hennes fästman hade under en lång tid uppvaktats med telefonpåringningar av hustru Andersson som begärt betalt.
En av kvinnorna som hade känt oro inför behandlingen fick till svar av fru Andersson att,
- Du behöver inte vara orolig, jag har hjälpt halva stan!
Även fru Pettersson rannsakades i Umeå tingslags häradsrätt där hon erkände att hon varit behjälplig vid en fosterfördrivning. Polisen misstänker dock att hustru Pettersson begått betydligt fler fosterfördrivningar än vad hon erkänt.
Hon erkänner däremot att hon bedrivit verksamheten för att tjäna pengar. Notan för behandlingen var 75 kr.
Fru Andersson hade även gjort sig skyldig till penningutpressning mot fru Pettersson. För att kunna betala hade fru Pettersson förfalskat tre växlar med sin mans och faders namn på.
Även samtliga kända kunder kallades till rätten. Innan straffpåföljden kunde bestämmas måste det utrönas huruvida kvinnorna varit gravida eller inte. Medicinalstyrelsen med professor Hedrén i spetsen kontaktades för ett utlåtande.
I en lång harang, som jag hoppar över, redogjorde professorn för en kvinnas graviditet och perioder.
Professor Hedrén presenterade följande utlåtande:
"att med stöd av medicinsk erfarenhet kan anses sannolikt, att en var av de kvinnor, angående vilka rådhusrätten anhållit om yttrande, huruvida vid uppgivna tillfällen havandeskap förelegat, vid dessa tillfällen varit havande.
Men att det kan icke kan med visshet fastställas, att någon av dem vid angivna tillfällen måste ha varit havande."
Advokat Hallström, fru Anderssons rättegångsbiträde, hänvisade till medicinalstyrelsens utlåtande, där det framhölls att det inte med visshet kan fastställas att havandeskap förelegat. Han anhöll med hänsyn till detta att fru Andersson måste frikännas från ansvar.
I rättens långa och invecklade utslag anses att hustru Andersson i fosterfördrivande syfte företagit behandling av 18 kvinnor.
För sina brott dömdes fru Andersson till 4 års straffarbete med 2 års påföljd.
Sex kvinnor som behandlats av fru Andersson dömdes till 2 månaders fängelse villkorligt.
En kvinna, som behandlats 3 olika gånger fick 4 månaders fängelse villkorligt.
Fru Pettersson, dömdes för att behandlads en gång samt främjat en fosterfördrivning, till sammanlagt 3 månaders fängelse villkorligt.
En yngling, (assistenten?) som främjat ett fall dömdes för delaktighet i fosterfördrivning till 1 månads fängelse villkorligt.
Fru Andersson överklagade rådhusrättens dom som kmt avslog. Även en nådeansökan avslogs.