Företaget grundades av Alvar Boström, Umeå. Butiker fanns även i Kiruna, Luleå och Skellefteå. Norrländska Fotocentralen utvecklades till ett av Sveriges största postorderföretag inom foto.
Framkallning och kopiering av svart/vitt material utfördes av fotolabbet i Umeå. Det här utspelades på den kemiska eller analoga tiden som den också kallas, då en fotograf var en fotograf på riktigt.
Klivet in i den digitala världen innebar betydande förändringar i fotograferandet och framställandet av bilder.
Idag bär så gott som alla på en kamera i form av en "smartphone" och det fotograferas som aldrig förr. Det tas väldigt bra bilder av de som inte skulle ha kallats för fotografer förr i tiden.
De etablerade fotograferna blev skitsura – nu tar ju vem som helst bra bilder! (Det är ju som lite märkvärdigt att kalla sig fotograf.)
Förr utfördes det mesta manuellt. Först skulle skärpa, bländaröppning och exponeringstid ställas in innan bilden togs. Dessutom skulle bilden tas i rätt ögonblick.
Idag filmar man och väljer sedan ut en "bra" bild. Automatiken sköter det mesta genom att du väljer ett program.
På den här kameran finns inställningar för landskap, närbild, sport mm. En inbyggd bildstabilisering gör att vi kan vifta omkring med kameran nästan hursomhelst utan att riskera skakningsoskärpa. Det finns ännu inget val för ett bra motiv, det får du söka upp själv. Likaså ljussättningen av motivet saknas, men det fixar vi senare i ett bildbehandlingsprogram.
Förr sa man att "en bild ljuger aldrig". Idag finns det inte en bild som talar sanning. Tack vare den digitala tekniken manipuleras bilder bortom allt förstånd.
Vad är det som gör en bra bild? Två viktiga beståndsdelar är enligt min mening, bildkomposition och ljussättning. Inga problem det fixar vi. Behöver himlen bytas ut? Vi kanske skulle lägga till några lodjur här och där! Eller ändra färg på kläder, byggnader eller något annat. Möjligheterna är oändliga.
Trots detta fortsätter vissa att kalla sig fotografer. En rättvisare titel vore bildställare, bildkonstnär, bildredigerare eller bildkompositör. Eller varför inte retuschör eller retuschös?
Jag har aldrig hört talas om en manlig retuschös!
Visst manipulerades det med bilder förr i tiden också men inte i närheten av det som det görs idag. Att retuschera en bild innebar att man med en vass kniv skrapade bort oönskade föremål på en papperskopia. Motiven var ofta porträtt där man avlägsnade störande utväxter i ansikten men även dammpartiklar och annat. Det som skrapades bort fylldes igen med en fin pensel och tusch.
Vid kopieringen av bilden var det inte ovanligt att minska eller öka belysningen på delar av papperskopian. Om jag minns rätt gjordes det med hjälp av pjattar. Det var väl i stort sett de bildredigeringar som förekom på den tiden.
Mitt intresse för foto och film började mera på allvar i slutet av 1960-talet. Min första spegelreflexkamera hette Praktika, av Östtysk tillverkning.
Efter det följde Olympus OM-1 och OM-2 för att till sist avslutas med Nikon F2 en Nikkormat FT2 och en Rolleicord.
Rolleicord var en fattigmans Rolleiflex men presenterade suveränt bra bilder tack vare negativformatet 6x6 cm. Förstoringar gjorda från ett 6x6 negativ jämfört med småbildsformatet 24x36 mm gick inte att jämföra på samma dag!
Förstoringsapparaten en Durst M-600 slängde jag bort för några år sedan. Kamerorna ligger och samlar damm till ingen nytta.
När jag bläddrar i Norrländskans fotokatalog från 1980 väcks många minnen till liv. Här kan vi se att nu har systemkamerorna utrustats med exponeringsautomatik. Automatisk skärpeinställning verkar bara finnas på Polaroidkameror än så länge. Jag tycks minnas att man använde ultraljud för skärpeinställningen. Det ser ut så om man tittar på sensorerna.
På kemikaliesidan fanns det en hel del jag experimenterade med. Naturligtvis ville jag prova framkallning och kopiering i färg. Cibachrome tillhandahöll kemikalier och fotopapper som möjliggjorde framställning av färgbilder direkt från diabilder utan mellannegativ. Resultatet blev mycket bra.
Agfa sålde en diafilm, jag kommer inte ihåg vad den kallades men till den kunde man köpa ett kemikaliepaket för framkallning av filmen. Jag tror det var 7 eller 8 bad filmen skulle processas i. Det var ytterst noga med temperaturen i något av baden.
Färgerna på den hemframkallade diafilmen har inte förändrats alls efter så många år.
Annars var det Tri-X och Plus-X tillsammans med D-76 och F-24 som gällde för min del. Filmerna köpte jag ofta i 30 meters rullar som jag i totalt mörker laddade in i 135-36 kasetter.
Jaja, det var på den gamla goda analoga kemikalietiden.
Även jag blev till sist intvingad i den digitala fotografin.
Jag blev Nikon trogen och köpte en D3200 med tillhörande 18-55 mm objektiv. Kameran kallas för en instegs modell vilket antagligen innebär att man inte ska förvänta sig speciellt mycket av den. Så sant inte minst vad gäller objektivet som inte håller någon högre kvalité, men man får det man betalar för. Kamera och objektiv känns väldigt plastiga. Annat var det med min gamla analoga nikonutrustning helt i metall. Jag kan fortfarande använda mina gamla nikonobjektiv som förr i tiden, utan automatik.
Ibland har jag funderat på att, en sista gång, köpa en helt ny utrustning. Den här gången skulle jag önska en kamera med 24x36 sensor samt två eller tre objektiv. Prislappen skulle antagligen bli ganska hög, med samma plastiga känsla? Är det värt det?
Sist men inte minst. Vad kommer att finnas kvar om hundra år av alla de miljarder digitala bilder som tas idag? Hårddiskar blir större och billigare. Hårddiskar går sönder. Nya system kommer och går.
Om hundra år kommer de nuvarande över hundra år gamla analoga bilderna att fortfarande finnas kvar.
Hur blir det med de digitala?
Här kan du bläddra i den sista utgåvan av Norrländska Fotocentralens katalog från 1980.
Minns och njut!
