Det var inte ovanligt att dessa tillställningar utmynnade i rena folkfester. Den här avrättningen besöktes av 300-400 personer.
Med spetsiga störar grupperade sig männen i två cirklar runt den som skulle avrättas för att förhindra en eventuell flykt. Spetsgården bestod av 200 man från tre socknar.
Om den dömde lyckades fly genom spetsgården förklarades denne straffri.
De här avrättningarna är en ögonvittnesskildring av vad som skedde i Kallbäcken 1860. Skarprättaren kom från Umeå.
På vintern 1860 blev en 11-årig gosse, Erik Ersson från Långviken, mördad av drängen Jonas Jonsson från Björna. Gossen var på väg att betala kommunalutskylder. Drängen Jonas Jonsson var på samma gång på väg efter hö men en höskrinda. Gossen sprang då upp Jonas Jonsson för att få åka, och genom samtal dem emellan fick drängen reda på hur stor summa gossen hade på sig.
Nu hade en pinne gått ur skrindan och en sådan anskaffades. Jonsson bad nu gossen att sätta pinnen i det nedre hålet. Då gossen lutade sig ned för att göra detta, högg Jonsson honom i huvudet med en yxa och dödade honom. Sedan nedgrävdes liket i snön.
Då gossen ej kom igen den dagen, anades oråd och bud sändes till stället dit gossen hade ärende. Dit hade han ej varit, och nu uppbådades en del folk till skallgång, varvid en hund fann gossen nedgrävd i snön. Nu hade gossen blivit sedd i sällskap med Jonas Jonsson, och misstankarna fästes på honom. Vid förhör erkände han och avfördes till gamla fängelset i Härnösand, och hans dom på löd på livets förlust.
Före jul 1858 mördade en kvinna, Sara Zetterlund från Skog, sin man med arsenik. När hon bakade till julen, lade hon in giftet i en bulle och gav den åt sin man. Han dog, hon blev misstänkt, erkände och fick sin dom, som också lydde på livets förlust. Hon blev först, på grund av bristande bevis, försatt på fri fot, men samvetet slog henne, så hon erkände sitt brott. Nådeansökningar insändes till k.m:t, men blevo avslagna.
Den 11 november 1860 ägde den avrättning rum, då både Jonas Jonsson och Sara Zetterlund skulle sona sina brott.
16 km. från Härnösand ligger en tjärn, Kallbäcken, på gränsen mellan Medelpad och Ångermanland. Där var avrättningsplatsen.
Söndagen före avrättningen utlystes i kyrkan manskap till spetsgården. Denna bestod av 200 man, tagna ur tre socknar, Häggdånger, Stigsjö och Säbrå.
Samtidigt utlystes, att varje man, som skulle deltaga i spetsgården, skulle medtaga en stång, 4 alnar lång och spetsig åt båda ändarna. Spetsarna tjänade till att lättare kunna läggas tillsammans.
På morgonen den 11 nov. kl. 7 skulle spetsgården vara samlad på avrättningsplatsen. Kl. 9 kom fångskjutsen med Jonas Jonsson. Innan denna anlände, hade fogden Foght uppläst dödsdomen, sittande till häst med dragen sabel. Dödsdomen lydde i huvudsak:
— Drängen Jonas Jonsson från Kjärvsjö i Björna, som har mördat 11-årige Erik Erssa från Långviken i samma socken, har krossat honom vid vänstra sidan av huvudet med en yxa och har plundrat honom på fyra persedlar såsom penningpungen, mössan o. vantarna samt burit honom till en sten och burit på honom mycken snö, är av missbalken 17-18 paragraferna dömd av Björna häradsrätt att mista livet genom halshuggning, och H.M. har icke heller funnit någon lindring.
Ungefär 50 meter från avrättningsplatsen stannade fångskjutsen. Mördaren fick så gå fram till stupstocken. Men krafterna sveko honom, så att två man fingo hålla honom under armarna och släpa honom. Vid sidan av det sorgliga tåget gick en skollärare och sjöng:
— Jag går mot döden vart jag går o.s.v.
Denne stannade vid spetsgården. Men de lade ej ner mördaren förrän psalmen var slut. När psalmen var slut, lade länsman Särholm och fångpredikanten Edvard ned den dömde och domen gick i verkställighet. Genast de släppte honom, ropade han:
— O, Herre Gud!
Hans sista ord.
De fanns de, gamla karlar, som stodo i spetsgården, som svimmade. Avrättningen åsågs av en människomassa på cirka 300-400 personer. Alla voro skräckslagna.
En timme senare kom nästa skjuts med kvinnan.
Hon var modigare än Jonas Jonsson och gick lugnt mot döden. I det hon gick från fångskjutsen emot stupstocken sjöng hon med hög röst följande psalm:
— Mina kläder klädas av o.s.v.
Hennes mod sjönk, så att rösten blev mer och mer darrande mot slutet av psalmen. Innanför spetsgården skulle fångpredikanten knyta för ögonen på henne, men hon tog själv fram ett kläde som fick användas till detta. Prästen frågade henne om hon bävade mycket för döden men hon svarade:
— Jesus är mitt liv och döden min vinning.
Hon var en vacker kvinna och hennes hår var uppsatt som en krona, så att halsen var fri.
När nu kvinnan blev nedlagd på stocken, sade hon:
— Herre Jesus, anamme du min ande.
Skarprättaren befann sig i en riskoja vid sidan av stupstocken. Där hade en glugg, genom vilken han kunde se, när hans tur blev. När han märkte att prästen nedlade henne på stupstocken, kom han smygande, tyst, och prästen hann knappt resa sig, förrän hugget ven.
Den som skriver detta hade ej tänkt se själva hugget, men hans ögon voro som fastlåsta vid den hemska åsynen.
Spetsgården började nu röra sig, men fogden befallde, att ingen fick flytta sig, förrän gravarna blivit igenskottade. Två man verkställde detta, och så var det sorgliga skådespelet slut.
Avrättningsplatsen var omgiven av höga träd och i dessa hade en del skolungdom från Härnösand klättrat upp för att få bra utsikt. Skarprättaren varnade dem, men de skulle nog tåla att se detta. Men annat blev det. Då den första avrättades, svimmade en del av dessa, som sutto i träden, och dumpo ned som mogna frukter till jorden. De, som ej svimmade, klättrade ned så fort som möjligt.
Platsen för avrättningen är nu igenvuxen, varför den ej kan utpekas av en oinvigd, men 1923 gjordes en trätavla, vilken uppsattes på platsen såsom ett minne, ett sorgligt sådant.
Ögonvittnet var, när denna händelse timade, helt ung, men minnet därav ristade sig för alltid fast hos honom.
Under tiden den förut omtalade kvinnan var häktad, hade hon sitt barn hos sig, och på morgonen, innan hon avfördes till avrättningsplatsen, satte hon sig och gav sitt barn di.
Skarprättaren, som utförde exekutionen, var från Umeå och hans namn var Jakob Gyll. Till vardags jobbade Jakob inom kyrkan som vaktmästare och dödgrävare. Att hugga huvudet av folk var bara ett extraknäck. Första gången Jakob svingade sin yxa var 1836. Hans verksamhetsområde innefattade stora delar av Norrland. Han var känd för att göra ett bra jobb och det var kanske därför arbetsområdet var relativt stort.
Det var inte ovanligt att skarprättarna var ordentligt på fyllan vilket medförde att pricksäkerheten inte var särskilt stor. Ibland höggs halva ansikten bort eller att huggen landade på axlarna. Det kunde behövas tre eller fyra hugg innan huvudet avskildes från kroppen.
Vid den här avrättningen var Gammel-Gylln, som han kallades, 70 år och det här var sista gången han svingade sin bila. Gammel-Gyllns yxor finns magasinerade i Västerbottens museum, Umeå.
Gammel-Gylln är farfarsfarfarfarsfar till Sören Gyll som tillhörde gänget som sparkade volvochefen Per G. Gyllenhammar från hans befattning.
Ännu en halshuggning och ögonvittnesskildring.
Bakgrunden till det här straffet är i stort följande:
Änkan Anna Månsdotter levde i ett sexuellt förhållande med sin son Per Nilsson. Boende i trakten kände väl till hur det förhöll sig mellan mor och son. För att dämpa ryktena bestämdes det att Per skulle gifta sig. Den utvalda blev Hanna Johansdotter.
Anna kunde till sist inte acceptera förhållandet mellan Per och Hanna. Därför beslöt de att röja Hanna ur vägen. Med ett vedträ slogs Hanna medvetslös för att sedan strypas. För att dölja mordet slängdes kroppen utför källartrappan för att ge sken av en olyckshändelse.
Händelsen utspelade sig i Yngsjö, en by söder om Åhus i östra Skåne.
Texten från 1890 är i original skriven i frakturstil vilken jag försökt "översätta". Den gammelsvenska stavningen är ersatt med hur vi stavar i dag, ordföljden är enligt originalet.
Jag hoppas allt blev någorlunda rätt.
Högsta domstolens utslag i denna rättegång, varigenom såsom bekant änkan Anna Månsdotter dömdes att mista livet genom halshuggning och hennes son, Per Nilsson, benådades med livstids straffarbete, fälldes av justitieråden Swedelius, Glimstedt, Herslow, Norberg, Hammarskjöld, Thomasson och Huss. Beträffande änkan Månsdotters dom rådde bland justitieråden ingen meningsskiljaktighet och beträffande Nilsson tilltyllstyrktes nådeansökan av alla utom justitierådet Glimstedt som påyrkade dödsstraff.
Avrättning utav kvinna har ej inom Sverige ägt rum sedan 1862, då på grund av Kgl. M:ts utslag av den 23 september samma år änkan Catharina Jansdotter Spång från Östra Wäppeby inom Uppland såsom skyldig till "giftmord" undergick dödsstraffet. Detta fasansfulla drama, till vilket de svenska rättsannalerna väl knappast ha ett motstycke att uppvisa, kommer att bevaras från glömska genom en gravvård som skall resas på den mördades grav. Bården är av svart granit och å den samma läses:
Minne av hustrun Hanna Johansdotter född i R. Björstorp, mördad av sin man Per Nilsson och hans moder i Yngsjö den 28 mars 1890.
Den arma kvinnans
böner och tårar rörde
dem alls intet.
Skarprättaren Dahlman, som kommer att utföra bödelsvärvet å Anna Månsdotter i Yngsjö, har hittills icke verkställt någon avrättning, utan bliver detta den första under hans tjänst. Han är en 40-45 års man, av medelgestalt, snarare spenslig än grov, med ljust kortklippt hår, blå skarpa ögon och ett energiskt drag kring munnen.
Som skarprättare i Stockholms stad uppbär han 300 kronor om året och har dessutom lön från flera län, för vilka han även är skarprättare. Utom sin bödelstjänst innehar han vicevärdskapet för flera hus i Stockholm, samt är bosatt på Kungsholmen.
Han har i Sverige enbart en kollega, Tectors skarprättare, hr Steineck.
Den dödsdömdes själasörjare är t. f. fängelsepredikanten vid Kristianstads länsfängelse, hr. M. Hasselqvist, en helt ung prästman, som icke finnes upptagen i 1888 års ecklesiastikmatrikel, samt sålunda ännu för två år sedan icke innehade ordinarie tjänst.
En vördsam önskan från Stockholms-Tidningen att få erfara något om Anna Månsdotters själstillstånd har pastor Hasselqvist besvarat sålunda:
"Er begäran kan jag omöjligt villfara. Det skulle vara alldeles oriktigt av en själasörjare att handla så. Jag har sagt Anna Månsdotter, att jag är av Gud satt till jorden, men såsom sådan skulle jag ej visa mig, om jag för allmänheten yppade hennes hälsotillstånd. "Det som sker stort, sker tyst", heter det. Skall där ske något stort med en själ, skall det vara i det stilla, i det tysta; genom att göra för mycket väsen förhindras det stora. Jag ber, att mitt nekande, avslående svar blir uppfattat såsom sagt i all vänlighet."
Yngsjömörderskans avrättning.
Den 7 dennes kl. 8 på morgonen halshöggs å Kristianstads fängelsegård änkan Anna Månsdotter, vilken under synnerligen försvårande omständigheter mördat sin sonhustru.
Vi skulle gärna förskona våra läsare från varje skildring av detta rättvisans hemska skådespel, men meddela här en sådan i det antagandet att läsningen där av skall hos envar väcka efterfinnande huru en rättskipning av detta slag står tillsammans med humana tankesätt under en modern fredlig tid.
Redan tidigt på morgonen började nyfikna samlas i närheten av fängelset. Vägen dit var dock avspärrad av polis och militär, så att åskådarna där utanför ej kunde komma fram till fängelse murarna. Inne på fängelsegården samlades vid 8-tiden ett 80-tal med inträdeskort försedda personer, representanter för myndigheterna, pressen, stater och kårer.
Det låg en högtidlig, något tryckt stämning över de närvarande, samtalen fördes med viskande röst, och man var nog något blekare om kinden än vanligt, lite var.
Den lugnaste syntes skarprättaren vara. Han hade iklätt sig fin uniform, blå kavajkostym med gula, breda ränder, blå mössa med bred guldkant och Stockholms vapen framtill. Han var, som sagt, lika lugn och tillitsfull som dagen förut, och ej ett spår av sinnesrörelse förmärktes i det stereotypa, hårda ansiktet.
Den låga schavotten var nykrattad – färdig att mottaga sitt offer.
Nu stiger landssekreteraren fram till schavotten och uppläser domen, i kraft av vilken Anna Månsdotter dömes att mista livet genom halshuggning.
Under den långa uppläsningen stegras spänningen till höjdpunkten. Det hemska ögonblicket närmar sig.
Nu öppnas den tunga, rödmålade fängelseporten. En blek smärt kvinna vacklar med svaga, darrande steg fram mot stupstocken. Hon är iklädd den bekanta ljusgrå fångdräkten, som ger det andebleka ansiktet ett ännu hemskare uttryck. Några spår av rörelse kunde ej skönjas i detta ansikte med sina skarpa linjer. Händerna är krampaktigt tryckta mot varandra.
Vid den livdömdas vänstra sida går prästen, viskande religionen tröst till den dömda. Hon synes dock ej giva akt på vad själasörjaren har att säga. Och hennes ivriga böner förmå ej väcka några varmare känslor i det slutna kvinnohjärta.
Uppkommen på stupstocken låter deliqventen höra ett sakta kvidande. Hon lägger sig dock villigt framstupa över den hemska stocken. Fångknektarna jämta kroppen till rätta.
Det är nu så dödstyst att man blott hör kvinnans svaga kvidande. Kroppen skakas av några konvulsiviska ryckningar.
Detta är det ohyggligaste ögonblicket. Man vill vända sig bort från denna gräsliga scen, som under namn av rättvisa begås i lagens namn, men kan det ej. Ögonen tvingas av en förunderlig makt att se på den snyftande kvinnan på stupstocken.
Nu träder prästen tillbaka, skarprättaren går fram i stället. Den blankslipade bilan blixtrar till över bödelns huvud.
Ett hugg – och samhället är hämnat. Den olyckliga har med livet sonat sitt avskyvärda brott – sista akten i detta gräsliga drama är utspelad.
Huvudet skildes i ett raskt hugg från bålen och föll ett stycke fram på den mjuka sanden, som girigt uppsuger det framstörtande blodet.
Hugget gick snett, så att underkäken blev fastsittande vid kroppen. Läkarna som under befäl af prof. Hjalmar Lindgren från Lund anlänt hit i och för vetenskapliga undersökningar, gripa hastigt det avhuggna huvudet innan ögonen ännu brustit. Det införes i det bredvid liggande arbetshuset, som i dag är inrett till obduktionsrum. Bålen nedlägges i den ena kistan med hyvelspånen för att sedan likaledes obduceras
Spåren av den hemska rättskipningen är snart igensopade. Åskådarna åtskiljas under tyst samtal, tankarna irra hit och dit, man tycker man varit med om ett mord, att man är medbrottsling i ett brott av samma art som det, för vilket Anna Månsdotter fått sona med döden. Samhället har ju dock skyddat sig och - oss!
Den livdömdas sista natt har varit mycket lugn, och hon har till och med åtnjutit någon sömn. Hon lär ej kunnat förmås att begå nattvarden före sin död, liksom hon till det sista vägrade mottaga religionens tröst. Tyst och sluten som hon varit under hela den långa ransakningstiden gick denna märkliga kvinna till döden.
Ehuru fängelsetiden brutit hennes kroppskrafter och gjort henne till blott en skugga av sig själv hade den ej förmått nedtrycka den trotsiga anden.
Ej heller syntes hon frukta döden, och den svaga kvinnan som hon i sista ögonblicket lät höra kunde lika gärna orsakats av någon annan sinnesrörelse som av dödsångest.
Häromdagen inkom å poliskontoret i Helsingborg en kvinna och frågade vart hon skulle vända sig för att få tillåtelse att komma till Kristianstad och få en kaffekopp full med Yngsjömörderskans blod.
Hon behövde detta för att ge till ett litet barn som hade fallandesjuka.