Många och djupa analyser har gjorts om vad popmusik är, samt dess ursprung. Ordet pop är naturligtvis en förkortning av populärmusik. Begreppet populärmusik sägs ha funnits sedan 1920 talet.
För min egen del är popen förknippad med de brittiska musikgrupper som i början av 1960 talet blev populära. Elvis Presley och Tommy Steele var lite för tidiga i min värld. När grupper som The Animals, Gerry and the Pacemakers, Them, Hollies, Zombies, Kinks, Beatles m.fl. dök upp var jag såld.
Den äldre generationen blev förfärade över den här musiken. Det här var ju ingen musik. Det här var ett skrikande och skramlande utan motstycke. Dessutom spelades det med för hög volym. Har de här orkestrarna ingen högtalarkultur muttrades det.
Ju högre dess bättre, något som hänger kvar än idag inom de flesta musikstilar.
"Trubadurer" som Donovan, eller Bob Dylan med sina klagovisor har aldrig fascinerat mig.
Några som inte skrek, skramlade eller spelade högt var:
Bandet deltog 1967 i en amatörtävling som kallades för "Fram för amatören" och vann. Efter det blev det skivinspelning. Ljudet (eftersom texten är på svenska skriver jag "ljudet" och inte "soundet" som du kanske hade förväntat dig) låter lite Hootenanny Singers inspirerat.
Här kan du lyssna på inspelningen av Bättre sent än aldrig. Lite knastrigt men det är en del av tjusningen med de analoga skivorna!
In på scenen kliver nu en "Pop-kännare" som minsann vet vad popmusik är.
För att "rätt" band skulle vinna nästa gång erbjöds Pop-kännaren en plats i nästa års jury men avböjde erbjudandet.
Det var inte alla som instämde i kritiken som riktades mot den här tävlingen.
Sedan den tiden har många musikstilar dykt upp under åren som t.ex. grunge, hiphop, house, rap, metal i olika varianter. Det man vill kalla musik idag kan sammanfattas som en musikalisk och visuell dekadens som saknar jämförelse.
Historien upprepar sig!
Det inte bara musiken som väckte förskräckelse och bestörtning.
Håret! Pojkarna hade långt hår. Till en början handlade det om en lugg som hängde över ena ögat. Sedan blev det längre och längre, håret gick t.o.m. ner över öronen.
"Värstingarna" kunde ha axellångt hår.
Fruktansvärt.
Tro inte att det räckte med detta!
Klädstilen var dessutom upprörande.
Västerbottens-Kuriren skrev 1964 en artikel med denna rubrik.
Den handlade om en skakad dam som sett tonårspojkar med gammelmanskängor! Skorna var av en modell som kallades beatle boots. Efterforskningar visade att skorna i huvudsak hade sålts till medlemmar i beatles-band som tyckte skorna var "salta"!
"Beatlesbandet" det var frågan om i den här artikeln, hette The Trappers, och var ett av umeås mera framgångsrika band vid den här tiden.
Jag och många andra satt redo vid radion och bandspelaren varje lördagseftermiddag klockan tre, för att spela in och lyssna på Tio i Topp. Det var den enda gång (1tim/vecka) det spelades den musik i radion som vi tyckte om.
Som svampar ur jorden började musikgrupper växa upp. Livslängden och kvalitén på grupperna varierade kraftigt. Medlemmarna var oftast pojkar i 12-15års åldern. Den vanligaste sättningen var bas, trummor, kompgitarr och sologitarr. Naturligtvis kallades inte dessa för orkestrar eller grupper utan popband.
Några av alla de band som bildades vid den här tiden var The Fact från Umeå samt The Mainjacks från Holmsund. De båda banden hade mängder av spelningar i olika arrangemang. De deltog i samma popgalor och popbandstävlingar.
Med största sannolikhet har jag befunnit mig på en skoldans där Fact spelat, antingen i Obbola Folkets Hus eller i Sandviksteatern i Holmsund. Något direkt minne av gruppen från den tiden har jag dock inte. Mainjacks minns jag väl då vi gick i samma skola.
Martin Sandberg, Stig Persson, Leif Eriksson,
Bo Andersson och Åke Sandberg.
Allt vid den här tiden skulle innehålla något med ordet pop. Det kunde vara konst, arrangemang, uppträdanden, namn o.s.v. Fantasin var gränslös då det gällde popbandens namn. Många tyckte också att det var viktigt att ordet pop skulle ingå i namnet, några exempel:
osv.
Även arrangemangen skulle gärna innehålla ordet pop.
och så fanns det förstås....
hade 324 band anmält sig till uttagningarna,
varav fyra gick vidare till en kvartsfinal. Reglerna var sådana att grupperna fick inte ha gjort någon tidigare skivinspelning, samt att man inte fick vara fler än sex medlemmar i gruppen.
Vinnarna från varje distrikt gick vidare till en semifinal. Finalen direktsändes sedan både i radio & tv från Skansen i Stockholm.
hade intresset för tävlingarna ökat ytterligare och nu var 460 grupper anmälda. Några regelförändringar hade vidtagits. Man hade minskat antalet gruppmedlemmar till fem, och nu måste man även framföra en egen komposition.
DM-mästerskapet som hölls i Skellefteå vanns knappt av The Fact, tvåa kom String Five. The Mainjacks kom på en fjärdeplats.
genomfördes ytterligare förändringar. Distriktuttagningarna hade nu försvunnit. I stället bandades uttagningarna för att avlyssnas av en jury i Stockholm. Sveriges Radio skickade upp en tekniker från Stockholm, som skötte inspelningarna vilka skedde i det nya Spectrumhusets källare i Umeå.
För att göra tävlingarna något rättvisare mot yngre grupper, fick ingen bandmedlem vara äldre än 22 år. Nu hade man också bytt namn till Sveriges Radios Popbandstävling. Antalet anmälda band det här året var 580.
Hela tävlingen det året vanns till sist av Slam Creepers, med den inte helt okände Björn Skifs.
Efter hand började intresset för tävlingarna minska med allt färre deltagande band.
I slutet av 1960 talet upphörde så popbandstävlingarna.
I april 1966 spelade Hep Stars huvudkonkurrenter Tages vid en liknade gala, även den gången i sporthallen.
Det höll på att sluta lika illa men den här gången var ordningsmakten bättre förberedda. Stormningsförsök mot scenen gjordes. Det hela slutade med ett antal svimningar och näsblödningar.
Som förband spelade bl.a. The Fact och The Mainjacks.
Galan recenserades i Västerbottens-Kuriren där man bl.a. skrev så här:
"Holmsundsbandet The Mainjacks öste på i gammal sedvanlig stil, tilläggas bör dock att gänget har en rätt bra vokalist. Fact hade ej heller något speciellt nytt att komma med."
Publikmässigt blev den här galan den hittills största i Umeå. Galan fick ett tråkigt efterspel då arrangören "blåste" banden på deras gager.
En liknande gala anordnades även i Lycksele, där 350 ungdomar i de nedre tonårenbevistadearrangemanget. Där skrev recensenten:
"Måndagens popgala i Lycksele bjöd förutom Göteborg-gruppen Tages inte på någon pop av högre kvalitet."
Vidare skrev man:
"Sista bandet på scen före kvällens huvudattraktion var umeåbandet The Fact. Gruppens sångsolist hade en otacksam uppgift, då hans sång ofta drunknade i ljudet från gitarrackompanjemanget."
Naturligvis arrangerades även massor av
I Umeå arrangerades 1965 sju popgalor varav fem i sporthallen. Den 16 maj annonserades Norrlands största popgala med The Zettlers samt ytterligare sju band. The Zettlers ansågs vara Umeås största, bästa och framgångsrikaste popband.
Över 1000 ungdomar höll i gång under sex timmar.
Årets bästa? popgala i sporthallen skulle gå av stapeln i december samma år. Sveriges bästa? popband Hep Stars var huvudattraktionen. Det hela slutade i förtid med full kalabalik.
Ordningsmakten hade kraftigt underskattat publikens reaktioner i samband med Hep Stars uppträdande. Popflickorna stormade scenen samtidigt som publikhavet tryckte på. Trots flitigt användande av batongerna, var de fyra poliser som skulle upprätthålla ordningen vid scenen maktlösa. Benny Andersson knuffades ner från scenen med sin elorgel, vilken under tumultet bröts i två delar.Vilt slagsmål utbröt där högtalare och instrument förstördes.
Polisen kallade på förstärkning och det hela lugnade så småningom ner sig.
En annan "moon"-attraktion var Moonlighters med Larry Moon.
Åren 1964-1966 var popbandens storhetstid. Efter den perioden börjar medlemmar hoppa av och många band upplöstes.
För umeåbandens del lurade dessutom en ny konkurrent runt hörnet.
En kontinental företelese som kallades diskotek hade kommit till stan.
Efter bandens splittring bråkades det ofta om rättigheter och namn. Många av bandens medlemmar åkte runt och uppträdde med de gamla hitsen. Ofta var det en enda originalmedlem som uppträdde med det gamla bandets namn. Ett koncept jag inte skulle köpa.
Ett exempel är the Animals som för en tid fanns i två upplagor. Det var trummisen John Steel som åkte runt som the Animals utan någon annan av originalmedlemmarna med i bandet.
Vad minns vi av John Steel?
Ingenting!
Det var Eric Burdon och hans sångröst som gav the Animals dess karaktär.
Eric Burdon åkte också runt som the Animals, men uptäckte att han fick mindre och mindre jobb.
Efterforskningar visade att John Steel och hans Animals, hade redan spelat på platsen. Då Eric Burdon kom med sitt band, hade folk redan sett the Animals, och var inte så intresserade av att se dessa ännu en gång!
Mina popidoler var oftast ca. 10 år äldre än jag själv. Det tillhör inte vanligheterna att se några av dessa uppträda tillsammans i dag.
The Fact spelade flitigt under åren 1964-1966.
Tre av originalmedlemmarna från den tiden återupptog spelandet 33 år senare. Dessutom ingår sedan 2013 en fjärdedel av The Mainjacks i bandet!
Här kan du titta på en liten del, av ett välbesökt och bejublat framträdande av
Är det nostalgi.... är det 60-tal.... då är det svartvitt!