sca obbola linerbruk

obbola sulfatfabrik gruppbild arbetare

Ingenjör Sjöstedt slutar i Obbola.

I en Facebookgrupp undras det över vilka som var med på den här gruppbilden och vem damen i svart var och om hon kände sig privilegierad?

Man kan lätt påstå att hon var synnerligen privilegierad. Hon titulerades som fru ingenjör Sjöstedt. Karln hennes, ingenjör Nils Sjöstedt som sitter på hennes vänstra sida var fabrikens första platschef och illa omtyckt av obbolaarbetarna.

Trots det frostiga förhållandet mellan ing. Sjöstedt och arbetarna samlades alla vid kraftcentralen (elverkstan, snickarverkstan) för att fotograferas innan ing. Sjöstedt lämnade Obbola. Ingenjör Sjöstedt kommer att bosätta sig på sin egendom Dombäck i Finnerödja socken i Västergötland.

Till hans efterträdare har utsetts Birger Sundfeldt från Frånö. Herr Sundfeldt, som befinner sig på tillfälligt besök i Obbola tillträder sin nya befattning i mitten av november 1919.
Herr Sundfeldt blev minst lika illa omtyckt av obbola-arbetarna som Sjöstedt. Försök gjordes senare med att bränna ner fabriken för att bli av med honom.

Jag hade tänkt placera namnskyltar på personerna i gruppbilden men det var inte lätt att se vem som står i vilken rad. Dessutom överensstämmer inte antalet namn med antalet personer i vissa rader.
En fotograf var alltid något väldigt spännande vid den här tiden. Av ren nyfikenhet deltog även småpojkarna i förgrunden i uppvaktningen. Tyvärr känner jag inte till namnen på dessa men de var nästa generation obbola-arbetare.
Trots att det var över hundra år sedan tycker jag gubbarna är värda en presentation. De slet i en miljö ingen idag kan tro vara sann. Det var svåra tider 1918, då bilden togs, spanska sjukan och difteri härjade för fullt. Långa driftstopp, blockader, strejker och arbetslöshet. Levnadsvillkoren var otroligt hårda.
De är värda all heder, beundran och hågkomst.

Filmen nedan är ett kort utdrag ur en längre film jag gjort om obbolafabrikens personal.

 

Nödåren 1867-1869

Missväxt, kyla och svält. Norrlands inland var svårt drabbat likaså de norra delarna av Finland. Våren 1867 var extremt kall och hösten kom tidigt. Igenfrusna hamnar gjorde att hjälpinsatserna begränsades.

I juli tvingades holmöborna ta upp sina laxnät för att inte få dem förstörda av drivisen.


Läs mer