Obbola är ett typsikt fabrikssamhälle med mörka arbetarkaserner och större och mindre kåkar placerade lite här och var. Är nu detta samhälle bättre än andra sådana? På den frågan kan man klart svara:
Nej, det skiljer sig icke på något sätt från övriga kapitalistiska fabrikssamhällen.
Här finns en sulfatfabrik som på några år nära nog fördubblat sin tillverkning, men samtidigt, tack vare kapitalistisk rationalisering, nedskurit arbetsstyrkan med nära nog 50%. Att detta går ut över arbetarna på platsen behöver väl knappast omtalas.
Låt oss se litet närmare på fabriken. Finns de ej något att anmärka på denna?
Jo, helt visst! För det första så är det dålig, och på en del ställen ingen ventilering alls. Detta gäller nu särskilt sodahuset, annexet och den s.k. löpen. Där är det många gånger, särskilt vid kylig väderlek, så gott som omöjligt att ta sig fram på grund av de täta rök- och andra ångor och gaser som där samlas.

Dessutom är det på många ställen som effektivare arbetarskydd skulle behövas. Det är sannerligen inte fabriksledningens förtjänst, att ej flera olycksfall inträffa. Dessa olägenheter skulle i någon mån kunna avhjälpas, men när få vi se att de skulle falla fabriksledningen in, att offra något av profiten därför att arbetarna skulle få det bättre på arbetsplatserna? Aldrig, kamrater! Vi har också sett det, att om någon då och då kör på om en sak, så lovar herrarna alltid att det skall bli, men i regel stannar det därvid. Nej, vi måste göra klart för oss, att utan sammanhållning och utan kraft bakom kraven, kan vi aldrig nå resultat i våra strävanden. Vidare kan vi se på själva arbetet som sådant. Plus dålig ventilering, dåliga arbetarskydd o. dyl. så är arbetstakten uppjagad till den högsta möjliga, vilket ju gör förhållandena för arbetarna ännu mera olidliga, samtidigt som faran för olycksfall ökas i väsentlig grad.
Vid sidan om fabriken ha vi ju också en avd. av S.P.I.A.F. här i Obbola. Låtom oss nu titta på något på denna fackförening. Att avd. styres av reformister som i allt är påvarna i förbundsstyrelsen underdåniga, känner vi nog alla till. Men är detta riktigt kamrater? Skall vi låta ett par sossepampar topprida vår fackförening och göra den till en syförening där allt annat snack förekommer, utom det att tillvarataga arbetarnas intressen gentemot våra arbetsköpare på platsen?

Nej, kamrater, vi måste ena oss om att göra oss kvitt den gamla saboterade styrelsen och tillsätta en ny sådan, som kan göra vår fackförening till en kamporganisation, som den väl är avsedd att vara.

Två styrelsepampar har varit i Stockholm på en lönekonferens, och när de kom hem så ville arbetarna ha ett möte för att få reda på vad som där förekommit, men vi fick det upplysande svaret:
"Det är ingenting att ha ett möte om".
Vidare kan vi tala om att dessa pampar tagit initiativet till den s.k. arbetsfördelningen. D.v.s. säsongarbetarna har bytts in i fabriken. Hur orättvist detta är, förstår man, om man får reda på att bolagets ingenjör skött om att endast en del arbeten fått utbytas. Detta har då drabbat de lägst betalda inom fabriken, så i de flesta fall säsongarbetaren har högre årsinkomst än den utsparkade fabriksarbetaren. Dessutom måste vi förstå att därest en arbetare på något sätt är fabriksledningen misshaglig, så har ju dennes ingenjör, avdelningens fulla stöd att avskeda vilken arbetare som helst. F.ö. är denna armodets fördelning bland arbetarna ett typiskt bevis för reformisternas arbetslöshetspolitik. Det är ingenting dessa bourgeoisiens agenter äro så rädda för, som att det kapitalistiska samhället ska behöva offra någon krona på de individer, som samhället självt gjort arbetslösa.

Den fråga som nu närmast berör oss arbetare är avtalsfrågan. Även i den frågan är våra byråkrater i fackföreningsstyrelsen eniga med förbundsstyrelsen om att vi ej kan gå in för krav om förbättrade löner. De har öppet sagt till oss att sådana avlöningar som vi fick bära hem förra året skulle vi aldrig få bära hem. Detta bevisar ju att de kommer att sabotera våra krav så långt det är möjligt. Förbundsstyrelsens krav på status quo måste anses som första åtgärd till nederlag. Vi måste tänka på vad det innebär. Även om arbetsköparna skulle gå i status quo så har vi ändå en lönereducering på minst 35% om vi betänker vad guldmyntfotens upphävande i verkligheten innebär. Att en del varor nu stigit i pris, detta måste vi göra klart för oss, trots alla lumpna försök att lura oss arbetare. Men om vi skulle gå med på förbundsstyrelsens förslag och låsa fast avtalen på status quo t.o.m. detta års utgång, då skulle vi på en gång ha en varufördyring på 35 á 40%.
Nej, kamrater, något sådant kan vi inte gå med på. Men genom att följa det kommunistiska partiets linjer i avtalsfrågan och genom en revolutionär kamp kan vi förhindra sabotörernas nederlagspropaganda och tillkämpa oss bättre löne- och levnadsförhållanden.

Ingenjör Sjöstedt slutar i Obbola.

I en Facebookgrupp undras det över vilka som var med på den här gruppbilden och vem damen i svart var och om hon kände sig privilegierad?

Man kan lätt påstå att hon var synnerligen privilegierad. Hon titulerades som fru ingenjör Sjöstedt. Karln hennes, ingenjör Nils Sjöstedt som sitter på hennes vänstra sida var fabrikens första platschef och illa omtyckt av obbolaarbetarna.

Trots det frostiga förhållandet mellan ing. Sjöstedt och arbetarna samlades alla vid kraftcentralen (elverkstan, snickarverkstan) för att fotograferas innan ing. Sjöstedt lämnade Obbola. Ingenjör Sjöstedt kommer att bosätta sig på sin egendom Dombäck i Finnerödja socken i Västergötland.

Till hans efterträdare har utsetts Birger Sundfeldt från Frånö. Herr Sundfeldt, som befinner sig på tillfälligt besök i Obbola tillträder sin nya befattning i mitten av november 1919.
Herr Sundfeldt blev minst lika illa omtyckt av obbola-arbetarna som Sjöstedt. Försök gjordes senare med att bränna ner fabriken för att bli av med honom.

Jag hade tänkt placera namnskyltar på personerna i gruppbilden men det var inte lätt att se vem som står i vilken rad. Dessutom överensstämmer inte antalet namn med antalet personer i vissa rader.
En fotograf var alltid något väldigt spännande vid den här tiden. Av ren nyfikenhet deltog även småpojkarna i förgrunden i uppvaktningen. Tyvärr känner jag inte till namnen på dessa men de var nästa generation obbola-arbetare.
Trots att det var över hundra år sedan tycker jag gubbarna är värda en presentation. De slet i en miljö ingen idag kan tro vara sann. Det var svåra tider 1918, då bilden togs, spanska sjukan och difteri härjade för fullt. Långa driftstopp, blockader, strejker och arbetslöshet. Levnadsvillkoren var otroligt hårda.
De är värda all heder, beundran och hågkomst.

Filmen nedan är ett kort utdrag ur en längre film jag gjort om obbolafabrikens personal.